Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Skona konsten från självupptagenheten

Skådespelarens roll är inte att representera sig själv, utan att gestalta någon helt annan person.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När den svenska filmen ”Min pappa Marianne”, som handlar om att komma ut som transperson vid 59 års ålder, hade premiär för ett tag sedan fick filmen kritik. Inte för att den var dålig. Utan för att huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård själv inte är transperson.

Den kommande filmen om Kleopatra, ptolemeiska dynastins sista härskare, har fått liknande anmärkningar. Tilltänkt för rollen är israeliskan Gal Gadot. Vissa tycker Kleopatra i stället borde spelas av en afrikansk skådespelare. Andra har klagat på att det borde vara en makedonisk skådis. Så det är väl bara en tidsfråga innan någon blir rasande och hävdar att drottningen ska spelas av en grekiska och inte en makedonska.

Kärnan i kritiken, både i fallet med "Min pappa Marianne" och filmen om Kleopatra, är att en skådespelare måste ”representera” den grupp som rollfiguren tillhör. Om man tillhör en annan grupp tar man sig friheter som man inte har rätt till. Allt tolkas genom ett ideologiskt raster. Att spela i en film blir som att delta i ett politiskt sammanhang. Skådespelaren reduceras till en politisk aktör.

På så vis ifrågasätts själva premissen för drama som konstform.

Grunden till detta är nog att verklighet och fiktion flutit ihop. På sociala medier kan man bli känd som influencer endast genom att visa upp sitt eget liv, eller en flådig version av det. Tv-tablåerna och strömningstjänsterna svämmar över med dokusåpor om både kända och okända människor: Så mycket bättre, Keeping up with the Kardashians, Lyxfällan, Bonde söker fru, Biggest Loser.

Någonstans mellan sjätte säsongen av Farmen och nypremiären av Robinson kanske vi tappade bort själva konceptet dramatik, och skådespeleri som inte bygger på att en person spelar sig själv.

Det får absurda konsekvenser. Som när tidningen Resumé gick till storms mot vårdföretaget Kry. Under rubriken ”Spelar knarklangare i ’Störst av allt’ – dyker upp i Krys reklamkampanj” meddelades nyheten att den svenske skådespelaren Suheib Saleh spelat droghandlare i en tv-serie. Samtidigt som serien visades på Netflix spelade Saleh också pollenallergiker i Krys reklamfilm: ”I serien spelar han en knarklangare. Hur problematiskt blir det sett till den typ av tjänster ni säljer?”, frågade journalisten Kry.

Suheib Saleh spelar alltså droghandlare. Han är inte droghandlare. Han kanske inte ens är allergisk mot pollen. Hans yrke är att spela en roll. Det ingår i konceptet att spela teater – man gestaltar en annan, ofta fiktiv, människa och dennes tankar, känslor och personlighet.

Trovärdigheten ligger i att göra det bra. Inte att man kommer från samma land eller har samma läggning som den rollfigur man spelar.

Har den politiska korrektheten gått för långt? Snarare handlar det om att narcissismen har spårat ur. Det är inte bara skådisar som ifrågasätts i sitt yrkesutövande. Författare får den frågan allt oftare: kan du som medelklasskvinna verkligen skriva skönlitteratur om arbetarmän?

Vi börjar bli så självupptagna att vi inte ens kan tänka oss att det över huvud taget går att sätta sig in i hur det är att vara en annan människa. Empatin och fantasin är död. Det enda som känns trovärdigt är Wahlgrens värld.