Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skolsegregationen får konsekvenser för hela samhället

Politikerna måste våga ta till åtgärder mot ojämlikheten. Det finns gott om inspiration från andra länder.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ibland skapar möten med människor reflektioner om tillståndet i vårt samhälle. Som mitt möte häromåret med den somaliska pappan som kommit nyanländ och bosatt sig med sin familj i ett litet samhälle i Småland. När familjen ett år senare beslutat sig för att flytta till Göteborg och barnen börjat på skolan i Biskopsgården så hade pappan nåtts av en ny insikt. I skolan i Småland utgjorde hans barn en ytterst minoritet som nyanlända somalier bland de svenska barnen.

I skolan i Biskopsgården var de svenska barnen inte bara en minoritet. Svenskarna var försvinnande få i hela bostadsområdet. Var är alla svenskar frågade han mig.

Bostadssegregationen pekas ofta ut som den främsta boven bakom skolsegregationen och det som bidragit allra mest till den demografiska förändringen i städerna. Konsekvensen har blivit att skillnaden mellan skolorna ökat successivt. En kartläggning i Dagens Samhälle (3/10-2019) visar att i våra storstäder finns skolor där 100 procent av eleverna är behöriga till gymnasiet. I samma kommuner finns skolor där knappt 33 procent av eleverna blir gymnasiebehöriga. Nästan samtliga av dessa skolor ligger i utsatta områden. Skillnaderna är hisnande.

Utöver resultaten finns det något annat som lätt glöms bort i diskussionen om segregationen, och något som jag observerat på nära håll under mina år som verksam rektor i Göteborgs förorter. Den övervägande delen av dessa elever har mycket begränsad kontakt med majoritetssamhällets befolkning. Nästan inga av barnen har kamrater eller grannar med svensk bakgrund. Du kan med andra ord vara född i Sverige och växa upp här men knappt komma i kontakt med majoritetskulturen. Självklart gör detta något med sammanhållningen i Sverige.

Bostadssegregationen framstår som en koloss som politikerna inte förmår att rucka på. Men vi kan inte vänta på att bostadssegregationen har lösts innan vi tar itu med den segregerade skolan. Tidigare i vintras kom OECD med en rapport med fokus på den svenska skolsegregationen. Rapporten presenterar också beprövade förslag för att begränsa skillnaderna, från bland annat Nederländerna. Där har man exempelvis infört ett tredje urvalskriterium när föräldrar söker skola för sina barn. Utöver syskonförtur och närhetsprincip så lottas platser till populära skolor. Något som gör att föräldrar från alla stadsdelar har möjlighet att få plats för sitt barn på specifika skolor.

Danmark har man gått ännu längre. I vissa kommuner har man fördelat barnen jämnt på skolorna för att ha en bra blandning, med målet att ha ett tak på 20 procent elever med utländsk bakgrund på varje skola. I Skolkommissionens utredning från 2017 presenteras liknande förslag genom att ge huvudmän ansvar för att skapa en allsidig elevsammansättning på skolorna. Förslaget har bemötts med ljummet intresse av riksdagen.

Det är synd. Politikerna måste ta skolsegregationen på allvar och inte enbart betrakta den som ett isolerat skolproblem. De negativa konsekvenserna av den får långsiktiga effekter på samhället. Det illustreras inte minst av den senaste tidens mörka tidningsrubriker om gängkrig.