Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skolans kris kommer att kosta samhället enormt

För att över huvud taget kunna diskutera vilka reformer skolan är i behov av måste vi börja med att enas om målet. Ska förmedling av kunskap vara skolans syfte, eller ska den fortsatt få handla om att eleverna ska få utveckla diverse abstrakta och omätbara förmågor i en social miljö?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Under min första dag på lärarutbildningen samlades alla nya studenter i aulan. En högt ansedd professorer i pedagogik höll i en inspirationsföreläsning om skolan. Han var bekymrad över det faktum att eleverna upplevde skolan som tråkig, men att de samtidigt frivilligt ägnade timmar framför datorspel på sin fritid. Vad kunde vi blivande lärare ta för lärdom av det?

För att ta reda på svaret besökte han ett ledande datorspelsföretag. Från dem hade han med sig ett budskap till alla hundratals nya lärarstudenter: Skolan måste förändras i grunden och bli mer kreativ. Det skulle ske genom att utforma pedagogiken mer som roliga datorspel än traditionella föreläsningar.

Jag kan inte tala för oss alla, men jag blev iallafall såld – till en början. Jag tog med mig idén om att skolan stod inför en revolution in till mitt första vikariejobb som jag snart skaffade mig. Det var på en modern och progressiv framtidsskola som lockat till sig mindre vetande elever med löften om gratis datorer och nytänkande pedagogik. Klassrummen räckte inte till för vanliga lektioner, så eleverna tillbringade skoldagarna i olika grupprum med självständigt datorarbete.

Jag, som till en början var lyrisk, började sakteligen ana att något inte stod rätt till. Eleverna lärde ju sig inget, de flesta spelade bara bort sin dyra gymnasieutbildning. Det var när jag kom till den insikten som jag insåg att vi lärarstudenter hade blivit ideologiskt indoktrinerade på vår utbildning. Det talades lika ofta om vikten av att digitalisera, samt betydelsen av att låta eleverna söka sin egen kunskap, som hur katederundervisning om memorering av kunskap är passé.

Ibland frågar jag mig hur det kommer sig att alla ovetenskapliga pedagogiska experiment i den svenska skolan aldrig tycks ta slut. Jag tror att det har flera anledningar. En av dem är att den gamla skolan har lagt grund för det välstånd vi i dag skördar frukterna av. Det ger oss utrymme för diverse experiment.

De negativa effekterna av sjunkande kunskapsresultat märks ju först på sikt, kanske redan i nästa lågkonjunktur? I min nya bok presenterar jag ett flertal studier som visar just att kunskapsresultat är oerhört starkt förknippat med ekonomisk utveckling. Det är därför det oroar mig att kunskapsuppdraget har prioriterats ner för att i stället ge plats åt allehanda sociala uppdrag, med trivsel och glädje i fokus.

Det finns inget alexanderhugg som kan vända skolans utveckling. Skolan är en politisk stridsfråga och det beror på att vi inte ens är överens om vad skolan är till för. För att över huvud taget kunna diskutera vilka reformer skolan är i behov av måste vi börja med att enas om målet. Ska förmedling av kunskap vara skolans syfte, eller ska den fortsatt få handla om att eleverna ska få utveckla diverse abstrakta och omätbara förmågor i en social miljö?

Om vi inte enas bakom idén om en kunskapsskola snart kan vi bara hålla tummarna för att våra makthavare kan uppvisa kreativitet på riktigt. För hur annars ska de kunna hantera en lågkonjunktur i kombination med en stor andel nyanlända barn och en generation av elever som knappt kan läsa en vanlig tidningsartikel? Det vågar jag knappt tänka på.