Flickor och pojkar som aldrig har skolidrott tillsammans, är det ett problem? Inte enligt Skolinspektionen som nyligen har godkänt att en friskola i Stockholm helt segregerar idrottsundervisningen. När pojkarna har idrott ska flickorna räkna matte, och tvärtom. Många har reagerat skarpt mot Skolinspektionens beslut. Problemet är kanske framförallt syftet med uppdelningen.
En av skolans kvinnliga idrottslärare berättar i Lärarförbundets tidning Midiva om bakgrunden till att man vill dela på eleverna. ”Vissa av våra flickor vill kunna ta av sig sjalen och ha shorts och t-shirt på lektionen. Det skulle vara svårt om det fanns jämnåriga pojkar eller en manlig lärare där”, förklarar hon (26/8).
Det är en förklaring som väcker följdfrågor. Vad är det man befarar kan hända om en manlig lärare ser en kvinnlig grundskoleelev i t-shirt och shorts? Varför skulle skolflickor i gympakläder behöva vara rädda för att bli sedda av pojkar i samma ålder?
Vad idrottslärarinnan i själva verket illustrerar när hon förklarar den kulturella bakgrunden är en vuxenmiljö som tycks ha en sexualiserad bild av barn – både av flickorna och av pojkarna.
Några vill inte se något problem med den delade undervisningen på friskolan. I Sverige har vi förvisso historiskt också haft segregerade gymnastiklektioner. Många skolor har också fortsatt att dela upp flickor och pojkar på just idrotten. Erfarenheten är i regel god. Särskilt flickor deltar mer fullt ut när eleverna delas upp efter kön. Dessutom skiljs pojkar och flickor åt under omklädning och dusch. Det är norm i vårt samhälle. Så varför skulle det aktuella fallet vara så mycket värre?
Förutom orsaken som anges till uppdelningen, ligger svaret också i omfattningen. Det handlar inte bara om vissa moment eller vissa årskurser, utan hela skolgången. Uppdelningen borde rimligen också krocka med läroplanens uttryckliga mål att motverka invanda könsmönster.
Det för resten av skolväsendet viktiga jämställdhetsarbetet verkar plötsligt sakna betydelse. Annars strävar ju svensk skola efter att tona ned betydelsen av den enskilda elevens könstillhörighet.
Målet måste också rimligen vara att barnen i skolan lär sig att se personer av motsatt kön som just personer, och inte som någon slags väsensskild könsvarelse. Om sådana idéer finns i barnens hemmiljö borde skolan få fungera som en motvikt.
Det första många tänker på är att det är synd om flickorna som ses som objekt. Det är sant, men det är lätt att glömma pojkarna, som får lära sig att de inte kan förväntas behärska sig om de ser kvinnors hud.
Vad är det för en manssyn, och vad händer när pojkarna lämnar skolan?
Vi måste ha mycket högre ambitioner med pojkars skolgång, både för individernas och för samhällets skull.
