För 30 år sedan samlades ett hundratal deltagare från regeringar och pedagogiska institutioner i den spanska staden Salamanca. Syftet med mötet var att författa ett vägledande dokument för hur barn med särskilda behov ska bemötas i skolan. Resultatet blev den så kallade Salamancadeklarationen, som slår fast att elever med särskilda behov inte ska gå i specialskolor. I stället ska de delta i den ordinarie undervisningen. Denna filosofi har successivt sipprat in i det svenska utbildningsväsendet.
Syftet – att skapa inkludering – var gott. Men resultatet är inte muntert. Med Salamancadeklarationen försvann specialskolor och anpassade klasser. Dessa sågs som utpekande och stigmatiserande. Konsekvensen är att elever som lider av exempelvis autism tvingas gå i vanliga klasser trots att de hade mått bättre av en mindre undervisningsgrupp. Att antalet ”hemmasittare”, varav en betydande andel lider av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ökat explosionsartat är därför inte förvånande (TV4 1/5).
De elever som verkligen har behov av särskilt stöd tvingas i dag ofta gå i vanliga klasser. Men det är inte den enda konsekvensen av inkluderingstanken. Synen på vad behov av extra stöd innebär har relativiserats och luckrats upp. Viljan att inkludera barn med krävande diagnoser har också fått som konsekvens att alla mer eller mindre kan hävda att man har särskilda behov.
Ett reportage i Sydsvenskan (21/5) illustrerar absurditeten. Extra anpassningar – som lärare enligt lag är skyldiga att sätta in – tycks i många fall inte handla om att stötta eleven att nå målen. I stället handlar det om att sänka kraven för elever som inte har särskilda behov, men tycker att något är extra svårt. Anpassningarna kan exempelvis vara att slippa skriva prov, slippa läsa texter för att i stället få lyssna på inspelade versioner, slippa anteckna för hand för att i stället fotografera av tavlan, spela in presentationer i stället för att tala inför klassen, få tillåtelse att komma för sent och rätt att spela spel på lektionen.
Man behöver inte vara utbildad inom stressforskning för att förstå att kraven på anpassningar – som uppemot en tredjedel av alla elever har – tar knäcken på lärarna. Inte nog med att de måste specialanpassa undervisningen. Varje enskild justering ska givetvis dokumenteras skriftligen.
Och för eleverna innebär de extra anpassningarna ofta att man gör dem en björntjänst. Givetvis ska barn som exempelvis lider av dyslexi få extra stöd. Men en tredjedel av alla elever kan rimligtvis inte lida av dokumenterade åkommor. Den bild som framträder är att elever slipper undan moment de anser är jobbiga.
Att man har lite svårare för ett visst ämne är inget skäl till att slippa anstränga sig. Tvärtom. Den som har det kämpigt med läsningen borde läsa ännu mer. Den som har scenskräck borde få stöttning av skolkuratorn för att hålla presentationen. Inte erbjudas en enkel utväg.
Den värld som eleverna presenteras för i skolan, där allt som är jobbigt kan anpassas bort, finns inte i verkligheten. Att vara människa innebär att behöva hantera motgångar och svårigheter. Den genomcurlade generationen som lärt sig att man har rätt till specialanpassningar så fort något blir obekvämt kommer få en chock när det är dags att ta steget ut i vuxenlivet.
Det är uppenbart att det behövs en ny syn på inkludering i den svenska skolan. De som har verkliga behov bör ha rätt att gå i specialklasser med anpassad undervisning och tillgång till speciallärare. Och de elever som inte har några reella diagnoser, utan ”bara” tycker att ett ämne eller moment är svårt, bör få stöd att öva mer. Och få förklarat för sig att ju svårare något är, desto mer måste man anstränga sig.
