Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Skolan är till för kunskap, inte underhållning

Forskning visar att traditionell katederundervisning inte är lika roligt, men gör att eleverna lär sig mer. Och vad är skolan till för om inte inlärning, frågar sig läraren och kolumnisten Isak Skogstad.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”, sa Ingemark Stenmark syrligt till en reporter efter en framgångsrik tävling.

Det är ett talande citat. Alla som någon gång har idrottat, lärt sig ett nytt språk eller bemästrat ett musikinstrument vet att det kräver hårt arbete. Man måste vara fokuserad, uthållig och beredd på att arbeta hårt under en längre tid. Man måste helt enkelt vara disciplinerad.

Trots att det för de flesta är självklart att disciplin och hårt arbete ligger bakom framgång har det under en lång tid funnits en idé hos pedagoger att det är lust och glädje, inte hårt arbete och ansträngning, som behövs för framgång i skolan.

Det kan förklara varför eleverna i den svenska skolan ägnar så mycket tid åt lustbetonade aktiviteter. I stället för att läsa böcker, traggla glosor och recitera dikter ägnar de dagarna åt att producera podcasts, se på film och arbeta med ämnesövergripande projektarbeten.

I den nya boken Glädjeparadoxen (Dialogos förlag, 2019) går två forskare till angrepp mot den lustbetonade pedagogiken. De har nämligen funnit att mer traditionell katederundervisning ger upphov till förbättrade kunskapsresultat, men att det tycks ske på bekostnad av elevernas glädje. Mer progressiv, elevledd pedagogik leder å andra sidan till att eleverna lär sig mindre – men de blir gladare.

Jag förstår lockelsen av att utforma skolan så att den upplevs som rolig och stimulerande för eleverna. Man blir en mer populär lärare om man låter eleverna göra en podcast i stället för att läsa en bok.

Det är även bra för karriären. Jag som en gammal och mossig katederlärare kommer aldrig att betraktas som tillräckligt nyskapande och modern för att få en förstelärartjänst med det rejäla lönepåslag som det innebär.

Läser man arbetsannonser för lärare så är det tydligt att vi traditionella lärare inte är särskilt eftertraktade i den svenska skolan.

Den viktiga frågan är vad vi har skolan till. Är skolan främst till för att eleverna ska känna glädje och lycka, eller är skolan till för att lära sig kunskaper? Vän av ordning kan nu anmärka och säga att det inte nödvändigtvis är ett motsatsförhållande.

Det finns så klart elever som gillar katederundervisning. Men som författarna påvisar är elever generellt mindre lyckliga i skolsystem som lyckas bättre med kunskapsuppdraget.

Frågar du mig är svaret självklart: Skolan är till för att förmedla kunskaper, punkt slut. I en tid med stora klyftor samt en utbredd etnisk segregation är skolans kunskapsförmedlande uppdrag avgörande. Glädjande nog kan vi slänga idén om att den svenska arbetsmarknaden är rasistisk i papperskorgen.

I boken framkommer det att om man justerar för kunskaper så har utrikes födda snarare en högre sannolikhet att ha ett arbete än inrikes födda! Mer kunniga individer uppvisar dessutom en högre social tillit, vilket behövs för att motverka slitningar i samhället.

Låt oss nu hoppas att den svenska pedagogikintelligentsian läser denna bok. Men jag är inte naiv. De kommer sannolikt inte ha lust att läsa något som utmanar deras tankar och idéer.