Kärnkraftsmotståndet var länge en grundbult inom 1960-talets studentvänster. Varje provsprängning ledde till demonstrationer vid vederbörande ambassad. Men när Kina 1967 sprängde sin första vätebomb brast enigheten. De maoistiskt influerade grupperna vägrade demonstrera; vi andra fick gå ensamma till ambassaden på Östermalm.
Den kinesiska bomben var nämligen en anti-imperialistisk bomb, och därmed något som måste stödjas. Varför anti-imperialistisk radioaktivitet till skillnad från imperialistisk skulle vara ofarlig framgick dock aldrig.
Grandiosa ideologiska projekt för samhällsförbättringar har alltid, i alla tider, utövat sin lockelse, och gör det alltjämt. Många gånger, om än inte alltid, startar de i goda syften och i en identifikation av faktiska missförhållanden. Men grandiosa och storskaliga samhällsförbättrarprojekt tenderar också att visa upp enkla och schematiska bilder av världen. Och utesluta eller förneka det som inte stämmer med denna bild. Vilket i sin tur innebär verklighetsförfalskning. För skadligheten av radioaktivt nedfall bestäms faktiskt inte av den politiska färgen på den makt som orsakar det.
Delar av 70-talsvänstern tappade fotfästet i den verklighet som alltid är komplex och hamnade, för all sin hängivenhet för en bättre värld, i direkt samhällsfarliga åsikter om kärnvapenupprustning likaväl som demokratiska värden. Och vi som var med på den tiden känner, dessvärre, igen litet för mycket av den här verklighetsflykten in i de förenklade ideologiska ”analyserna”. På flera håll, dessutom.
Den finns förvisso i den vänster som stämplar all kritik mot förtryckande religiösa krav som islamofobi. Man jag kan lika mycket tycka att den extrema marknadsliberalism som exempelvis Timbro har hamnat i är lika litet verklighetsförankrad, och lika mycket av ideologisk rymdfärd, som utopierna om det ägarlösa kollektivistiska samhälle som 70-talsvänstern trodde på.
Som sagt, det finns en lockelse i de stora grandiosa samhällsprojekten. De svarar uppenbart ett behov av engagemang för något större än det egna jaget och av förklaringar att hålla sig till i en kanske förvirrande verklighet. Men det är, dessvärre, oftast de stora grandiosa projekten som ställer till de stora skadorna. Det är de mer pragmatiska förhållningssätten ¬– de där som erkänner att problem kan ha sammansatta förklaringar, att det finns målkonflikter och intressemotsättningar, och människor trots det måste klara att leva tillsammans – som klarat att bygga de samhällen som fungerat bäst.
Och ibland undrar jag om det kanske är bristen på sådana litet större pragmatiska samhällsprojekt, projekt som utan att vara särskilt glamorösa verkar ge goda möjligheter att göra något åt problem som oroar folk, som ökar dragningskraften hos de mer glamorösa?
Många efterlyser ”visioner” i politiken. Jag måste ärligen säga att jag mer längtar efter reflekterande diskussioner om problemlösningar, där folk prövar varandras åsikter i stället för att slå varandra i huvudet med dem.
