Skillnad på folk och folk

Det finns demonstranter och så finns det ”demonstranter”. Varje gång man blundar för det personliga ansvaret hos de som misshandlar och förstör undermineras den kraft som de skötsamma inkarnerar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Det finns demonstranter och så finns det ”demonstranter”. De sistnämnda karakteriseras av sin gränslöshet när de likt flugor dras till potentiella konflikter – människor som när tillfälle ges plundrar en barnfamiljs flyttbil, vandaliserar butiksfönster och kastar sten mot den polis som bara gör sitt jobb. Att de säger sig bekämpa orättvisor och stå upp för utsatta invandrare är nonsens. I praktiken har de ett enda mål; att slå split mellan grupper.

Som tur är finns också den andra kategorin. Individer som Yaneneh Jatta, en av deltagarna i söndagens BLM-demonstration i Göteborg som efter upplösningen urartade i upplopp. Demonstranter som tydligt visar skillnaden på ”vi" och ”dem” – mellan de som med demokratiska medel vill belysa ett samhällsproblem och de som med våld manifesterar sitt hat mot det demokratiska samhället.

ANNONS

När Yaneneh Jatta, en ung mörkhyad tjej, intervjuades av SVT var hon uppenbart besviken på förloppet hon bevittnat: ”De säger att de står för oss, Black lives matter, men det här är inte Black lives matter för mig, de förstör bara saker, de förstör för oss, för folk som faktiskt bryr sig, för de som protesterar.” (8/6).

Men vilka var då vandalerna som saboterade? Enligt polisen rör det sig sannolikt om kriminella, unga män hemmahörande i Göteborgs förorter som sedan tidigare är kända av polisen (GP 7/6). Just det faktum att de sedan tidigare är kända bör stämma till eftertanke; att de kan och därför fortsätter på den inslagna banan är ett kraftigt underbetyg till det svenska rättssystemet.

Men också samhället i stort bör fundera på vilket budskap som sänds när berättelsen om förorten alltför ofta kretsar kring identitetspolitik, offerskap och undanflykter från personligt ansvar - allt i ett av världens mest jämlika och toleranta länder.

För även om ytterst få, oavsett politisk hemvist, öppet skulle applådera våld och skadegörelse har det inom delar av vänstern länge funnits en långtgående vilja att förklara unga mäns oacceptabla beteende, som bland annat kommer till uttryck i attacker mot blåljuspersonal, med frustration, upplevda orättvisor och utanförskap. ”Deras agerande är visserligen illa, men…”.

ANNONS

Nej, inga men. Däremot måste man kunna hålla två saker i huvudet samtidigt; det är ställt bortom rimligt tvivel att det i Sverige råder stort utanförskap och att det finns goda skäl att känna frustration över detta förhållande. Men på vilket sätt löser man problemet genom att, som delar av vänstern och några liberaler, fortsätta att bedriva en politik som cementerar och utvidgar det utanförskap som man säger sig vilja motverka?

Vidare måste man fundera på vad man sänder för signaler till unga människor när man gång på gång, felaktigt, påstår att det i Sverige inte spelar någon roll om man anstränger sig eftersom samhället ändå genomsyras av rasism och diskriminering. Vem motiveras till att sätta sig i skolbänken då?

Det finns demonstranter och så finns det ”demonstranter”. Varje gång man blundar för det personliga ansvaret hos de som misshandlar och förstör undermineras den kraft som de skötsamma inkarnerar. Det drabbar de skötsamma invandrade främst. Eller, för att återigen citera Yaneneh Jatta: ”De förstör för oss, för folk som faktiskt bryr sig”.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS