Det har nu gått tre decennier sedan Sverige genomförde ”århundradets skattereform” i början på 1990-talet. Det var en välbehövlig reform som tog oss bort från 1980-talets bisarra kombination av skyhöga marginalskatter och en djungel av avdrag. Ett system där det i vissa kretsar blev en sport att ”nolltaxera” med hjälp av tillräckligt mycket trixande.
Men 30 år är lång tid i den globala ekonomin. Ny teknik och nya sätt att organisera arbetsmarknaden påverkar skattebaserna mer än många tror. Till det kommer att skattesystemet alltid är utsatt för politisk dragkamp, där partierna framförallt slåss om medelinkomstväljare som antas kunna byta block. Det senare blev tydligt när SNS nyligen bjöd in riksdagspolitikerna att diskutera ett förslag till skattereform som studieförbundet låtit docenten i nationalekonomi, Åsa Hansson, ta fram tidigare i samarbete med en rad sakkunniga kolleger.
Hanssons förslag liknar i stora drag tidigare expertutlåtanden om hur skattesystemet bör omregleras. Skatten på arbete bör sänkas. Skatten på fastigheter höjas och momsen breddas. Kort sagt en skatteväxling mellan arbete och kapital.
Det är inga nydanande insikter. Det är snarare detaljerna i SNS-rapporten som är intressanta. Hansson vill sänka den statliga inkomstskatten för höginkomsttagare och ersätta jobbskatteavdraget med ett kraftigt grundavdrag på hela 135 000 kronor per år. Det skulle innebära att alla inkomster upp till drygt 11 000 kronor i månaden skulle vara skattebefriade. Det kommer alltså alla till del, men gynnar relativt sett dem med låga inkomster.
Fördelen med en sådan modell är framför allt att den ger starka drivkrafter att arbeta för den som är arbetslös, något som både är bra för individen och samhället. Det är förstås också bra för statskassan om fler arbetar samtidigt som det motverkar ett kostsamt socialt ”utanförskap”.
Men man behöver inte fastna i ett teknokratiskt kameralt perspektiv för att se fördelarna. Den moraliska och psykologiska vinsten av att försörja sig själv ska inte underskattas. Ur liberal synvinkel är det också mer centralt att människor försörjer sig själva än att de arbetar maximalt antal timmar. Ett perspektiv som lätt glöms bort.
Ett tillräckligt högt grundavdrag kan därför också ses som ett liberalt alternativ till idén om ”medborgarlön”. Det är en frihetsfråga att kunna försörja sig på deltidslön för den som vill leva till lägre standard, men kanske ägna sig åt annat, må det vara kreativitet, entreprenörskap eller vad som helst. Det är betydligt lättare att försvara än att staten passivt betalar ut pengar i samma syfte. Frihet under ansvar är vad de flesta mår bäst av.
Den svenska modellen kan i stället sägas prioritera många arbetstimmar – vilket ger skatteintäkter – framför självförsörjning som princip. En del av det svenska frihetsproblemet är förstås också landets höga boendekostnader och livsmedelspriser. De beror inte i första hand på skattesystemet, men hänger samman med en mängd andra regleringar, ägarkoncentration och lönestrukturen generellt.
Den svenska modellen har även kommit att gynna lånefinansiering av konsumtion och boende framför eget sparande. Den gynnar dessutom passivt investerande på börsen framför entreprenörskap och egenföretagande. Systemet är kort sagt anpassat för ett ganska konformt och bekvämt levene, trots det inte nödvändigtvis är optimalt för helheten eller den enskildes utvecklings- och valmöjligheter.
En effekt av systemet är att många svenskar tjänat mer på att göra boendekarriär än på arbete och att vi blivit ett av Europas mest skuldsatta folk. En intressant detalj i Hanssons förslag är för övrigt att hon föreslår att reavinstskatten på bostäder bakas in i en ny fastighetsskatt enligt samma modell som för ISK-sparande.
Hansson framförde även en del andra intressanta synpunkter. Som att det miljöskatterna bör vara inriktade på att beskatta utsläppen. Symbolskatter på flygresor och plastpåsar kan kännas bra för att det verkar som att man gör något för miljön, men de är inte effektiv miljöpolitik. En del andra av dagens miljöskatter, exempelvis energiskatter, syftar främst till att dra in pengar till staten. Det uppmärksammades också under diskussionen att dessa skatteintäkter kommer minska drastiskt – med tiotals miljarder kronor årligen – i och med övergången till elbilar.
Att det svenska skattesystemet kan göras mer rationellt och också mer frihetligt är dock inte detsamma som att det är något som kommer ske i närtid. Den mängd mindre reformer som genomförts sedan 1990-talet har i regel tagit lika mycket politiska som ekonomiska hänsyn. Politikerna är medvetna om att det saknas goda ekonomiska argument för exempelvis den låga momsen på mat, att fastigheter är lägre beskattade än andra investeringar, ränteavdrag på bostadslån som i praktiken driver upp priserna eller dagens konstruktion av jobbskatteavdraget som inte är optimalt för att få ned arbetslösheten.
Att ändra på dessa saker skulle dock vara politiskt självmord om de berörda grupperna inte samtidigt kompenserades. Något som går att göra, men som kräver en större skattereform som är förankrad över blockgränsen för att inte skjutas sönder i valrörelsen. Utsikterna för en sådan är nog lägre än på länge i dagens polariserade debattklimat. Så i praktiken kostar oss polariseringen pengar, i form av ett sämre skattesystem än vi skulle kunnat ha haft.
