Så här i coronans tid, 2020, blir det märkligt nog en riksnyhet att undersköterskors användning av grundläggande kunskaper om hygien ger resultat i form av minskad smittspridning. Sveriges Radio P1 rapporterade den 20 juni att Trosa kommuns satsning på fler anställda med undersköterskekompetens och hygienkunskaper förmodligen stoppat spridningen av Covid-19 vid kommunens äldreboenden.
Dagen därpå presenterade samma kanal nyheten att äldreboenden som drabbats av viruset hade en högre andel tim- och bemanningsanställda än boenden som lyckats hålla ute smittan. Varje ny individ på ett äldreboende utgör en smittrisk, förklarade Vårdförbundets vice ordförande, och framhöll att för att kunna avgöra sköra människors hälsotillstånd krävs personlig kännedom om de gamla. Tillämpad kunskap var det avgörande. I IVOs granskning av äldreboenden som presenterades förra veckan pekades också på brister i hygienrutiner som en av orsakerna till vissa kommuners höga antal dödstal.
När The Times för drygt 160 år sedan spred nyheten att sjuksköterskan Florence Nightingale dramatiskt lyckats få ned dödligheten vid ett av Krimkrigets fältsjukhus, tack vare basala hygienrutiner, var detta med hygien något radikalt nytt: Att tvätta händerna i rent vatten, att hålla kläder, lokaler och instrument rena. Idag är basala hygienrutiner inget som får vila på individuella eldsjälar utan skyldighet, enligt Socialstyrelsens föreskrifter. Det gäller alla verksamheter inom hälso- och sjukvård, inom tandvård, vid arbete inom hemtjänst, särskilda boenden och vissa LSS-boenden: ”Basal hygien omfattar handhygien och användning av arbetskläder, skyddshandskar och skyddskläder – det vill säga åtgärder som ska tillämpas i den direkta vården och omsorgen för att förebygga vårdrelaterade infektioner.”
Varför blir det då en nyhet att det ger resultat om undersköterskor får möjlighet att tillämpa den kunskap de fått i sin utbildning, kunskap som är erkänd i vetenskaplig forskning och i myndigheters föreskrifter?
Svaret handlar om förutsättningarna för att använda kunskap i offentlig såväl som i privat vård och omsorg. Om att ge undersköterskor möjlighet att använda sin kunskap i arbetet på äldreboenden och i hemtjänst. Därtill krävs tid för samverkan mellan yrkesgrupper med olika kunskaper och erfarenheter, som undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Det krävs också tid för att lära känna de individuella vård-och omsorgstagarnas behov. Att tillämpa kunskap förutsätter även makt över de egna arbetsuppgifterna. Hur de skall utföras, vilken tid det får ta. Användning av kunskap, radikalt ny såväl som sekelgammal, sker nämligen inte per automatik. Kunskap är något som aktivt måste hållas vid liv för att inte tappas bort.
Sverige har höga ambitioner på kunskapsområdet och ska enligt regeringen vara ”en ledande kunskapsnation, där högkvalitativ forskning, högre utbildning och innovation leder till samhällets utveckling och välfärd, näringslivets konkurrenskraft och svarar mot de samhällsutmaningar vi står inför, både i Sverige och globalt.”
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har också sedan 2018 ett gemensamt system för "kunskapsstyrning", som sägs vara ”en viktig pusselbit för en mer kunskapsbaserad, jämlik och resurseffektiv vård av hög kvalitet.” Tillsammans med Socialstyrelsen har SKR därtill ett ”partnerskap mellan lokal, regional och nationell nivå”, för att ”genom samverkan bidra till att förbättra förutsättningarna för kunskapsstyrning”.
Dessa kunskapssatsningar är inte mycket värda om det inte ges förutsättningar att praktisera resultaten. "Kunskapsstyrning" mot "resurseffektivitet" måste definieras i relation till långsiktiga kvalitativa mål – och inte till kortsiktiga besparingsbeting. Kunskapsanvändning är inte något som i missriktad effektiviseringsiver får organiseras bort.
Den dag det blir en medial riksnyhet att någon enda kommun, på något enda äldreboende, misslyckats med att använda den kunskap om basala hygienrutiner som undersköterskor i samspel med sjuksköterskor och läkare besitter, kan Sverige säga sig vara en kunskapsanvändande nation. Till dess är vi en "kunskaps-wannabe" på detta område, som i jakten på framgångar i den internationella kunskapsrankingen tappat bort det viktigaste av allt – att skapa breda förutsättningar för användning av kunskap.
