“Långt ifrån lagom” – så lyder Botkyrka kommuns slogan. Det är nästan lite ironiskt, om det inte vore för allvaret i turerna kring ABF:s fritidsgårdar och hur Socialdemokraterna har hanterat frågan. Men vi tar det från början.
Studieförbundet ABF är en del av arbetarrörelsen och nära knutet till Socialdemokraterna. I över 40 år har det lokala ABF drivit fritidsgårdar och fritidsklubbar för Botkyrka kommuns räkning. För ett år sedan visade en oberoende rapport på att verksamheterna missköttes grovt.
Bland annat polisanmäldes ABF för bidragsbrott. Barnen på fritidsklubbarna och gårdarna hade, utan sin egen eller föräldrarnas vetskap, blivit registrerade som deltagare i studiecirklar – som ABF sedan beviljades extra pengar för.
Bara de här uppgifterna borde ha räckt för att skapa skandal. Men den som letar efter en toppsosse som kritiserar ABF för att ägna sig åt välfärdsbrottslighet får förgäves vända på många stenar.
Mest graverande är dock kopplingen till gängkriminalitet. Av 85 anställda de senaste åren har elva dömts för brottmål. Dessutom har knark, våld och kriminella besökare förekommit i lokalerna. Att ABF blivit en samlingspunkt där personer från Vårbynätverket kan spela TV-spel med ungdomar är inte bara “långt ifrån lagom” – det är långt över alla gränser för vad som är okej.
Därför var det bra att kommunen, med Ebba Östlin (S) i spetsen, omedelbart stängde ner fritidsgårdarna när uppgifterna framkom. Från övriga delar av arbetarrörelsen har det dock varit tyst. Ann-Sofie Hermanssons krönika på denna ledarsida är ett undantag, men hon är inte politiker längre. Så varför är det så få inom S som talar klarspråk?
Nu har Östlin blivit borttvingad från posten som kommunstyrelsens ordförande efter en misstroendeomröstning initierad av Christina Zedell, ordförande för ABF Botkyrka-Salem och kommunfullmäktigeledamot för Socialdemokraterna. Partisekreterare Tobias Baudin beskriver det hela som en personkonflikt – vilket det onekligen är.
Men ena parten i konflikten, Zedell, leder en verksamhet som både misstänks ha fuskat med bidrag och varit en frizon för gängkriminella. När missförhållandena uppdagades stoppade hon huvudet i sanden och hävdade att ABF inte gjort något fel.
I ett vanligt parti hade Zedell fått avgå. Skarp kritik hade riktats mot både henne och den partiledning som uppenbart tar lätt på vad som har hänt.
Men inom Socialdemokraterna råder en tystnadskultur. Bara att vara socialdemokrat verkar vara tillräckligt för att kunna begå i princip hur stora fel som helst utan att förlora förtroendet. Det finns ett slags hederskodex om att inte öppet diskutera det man uppfattar som interna angelägenheter. Avsaknaden om debatt kring partiledningens kovändning i Natofrågan är en annan sida av samma mynt.
Liberalerna må ta för många diskussioner offentligt, men Socialdemokraterna tar för få. Tystnaden är långt ifrån lagom – den börjar bli en säkerhetsrisk.
