Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I raggarkretsar har sydstatsflaggan länge fungerat som en rebellsymbol.  Bild: Øijord, Thomas Winje
I raggarkretsar har sydstatsflaggan länge fungerat som en rebellsymbol. Bild: Øijord, Thomas Winje

Håkan Boström: Ska all motkultur bli rasistisk?

Turerna kring den nya civilministern, Ida Karkiainen, sätter fingret på de underliggande mekanismer som driver samtidens kulturkrig. Tanken att ”medvetandegöra” och uppfostra befolkningen blir lätt kontraproduktiv.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vad är en rasistisk symbol? Uppenbarligen faller allt fler företeelser in under begreppet. Civilminister Ida Karkiainen (S) blev i förra veckan ombedd av statsminister Magdalena Andersson (S) att ta avstånd från att hennes make – som är trummis i industrimetalbandet Raubtier – har en sydstatsflagga i sin replokal. Detta eftersom sydstatsflaggan skulle vara rasistisk. Som om det skulle vara en inneboende egenskap i flaggan.

I en amerikansk kontext används flaggan ibland av högerextrema grupper, men i en svensk och nordisk kontext är det ovanligt. I Sverige är det framförallt en flagga som förknippas med raggarkulturen och har gjort det sedan länge.

I en intervju med SVT för några år sedan förklarar Anders Mähl, ordförande för klubben Tumba Southern Streeters i Södertälje, att sydstatsflaggan för raggarna är en symbol för frihet, oberoende och nostalgi.

”Vi är inga rasistiska bondtölpar. För oss är sydstatsflaggan en rebellisk symbol för att vi slår oss fria mot normen i samhället och överheten här. Den musik vi lyssnar på och vår bilkultur kommer från den amerikanska södern och då är flaggan en passande symbol för oss”, säger Anders Mähl (SVT 12/7 2015).

Men vad händer när statsministern och olika ”experter” betecknar sydstatsflaggan som rasistisk? Jo, den i grunden osvenska föreställningen om att den här symbolen står för rasism förstärks. En del raggare kommer säkert sluta använda sig av sydstatsflaggan när de får höra det. Men många andra kommer vägra vika ned sig för överhetens tolkning.

För det är just en tolkning det handlar om. Det är en utbredd missuppfattning att symboler har en egen inneboende mening. Vad symboler står för bestäms i den offentliga debatten. Det finns inga experter som kan berätta vad en symbol ”egentligen” står för, men de kan påverka hur man tolkar exempelvis sydstatsflaggan genom att påstå att den ”egentligen” är rasistisk.

Sydstatflaggan är ett pedagogiskt exempel på ett fenomen som gör sig gällande på många samhällsområden. För allt fler ord, uttryck och symboler har blivit känsliga att använda sig av, oavsett användarens avsikt. Från den akademiska vänstern framförs ofta tesen att förtryckta grupper bör ha tolkningsföreträde i symbolstrider. Om någon uppfattar sig kränkt av sydstatsflaggan så spelar det ingen roll vad den som använder sig av den har för avsikt. Och ju mer experter och makthavare kallar exempelvis sydstatsflaggan för rasistisk, desto fler kommer naturligtvis uppfatta den som rasistisk. Det blir ett självspelande piano.

Men är detta en effektiv antirasistisk strategi? Knappast. Kopplar man samman exempelvis raggarkulturen – för vilken sydstatsflaggan är en central symbol – med rasism kommer fler raggare efter hand också identifiera sig som rasister. Åtminstone om alternativet är att att de överger sin motståndsidentitet. Organiserade rasister kommer även ta tillfället att försöka ta över allt fler symboler.

Överheten har alltid velat kontrollera befolkningens lojaliteter och identitet. Under merparten av 1900-talet var det vänstern som odlade en motståndsidentitet mot den borgerliga kulturen. Idag har rollerna på ett märkligt sätt blivit ombytta. Kulturvänstern kontrollerar och dominerar offentliga institutioner och kulturdebatten. Att vara urban, upplyst och progressiv utgör den övergripande normen, mer eller mindre framgångsrikt maskerad som ”kritiskt tänkande” och ”medvetenhet”. Men det har aldrig funnits några samhällen där makthavarna själva företräder det i egentlig mening maktkritiska perspektivet. Det gör de inte heller i Sverige av idag.

Kulturellt motstånd mot rådande normer återfinns främst hos grupper som behandlas styvmoderligt i offentligheten. Raggarkulturen är ett exempel. Religiösa eller livsstilskonservativa grupper ett annat. ”Gammalvänstern” kan möjligen räknas som en tredje.

Det är ingen slump att Sverigedemokraterna som enda parti har en underavdelning för motorsportintresserade, ”SD-Motor”. Kommer det innebära att motorsporten snart döms ut som något rasismen näraliggande? Det kan tyckas vara att dra det till sin spets. Men logiken talar för att alla grupper som på ett sätt avviker från idealtypen av en upplyst storstadsbo riskerar att stigmatiseras: jägare, hembygdsintresserade eller dansbandsfans, och därmed efterhand dras in i ett kulturkrig de från början inte var en del av.

För osynliggörandet från kultur- och makteliten går väldigt lätt över i ett misstänkliggörande, som i sin tur skapar en motreaktion. För mer extrema politiska grupper är det rena julafton att kunna dra nytta av den frustration som uppstår när människors alternativa identiteter misstänkliggör och vantolkas. Till skillnad från elitgrupperna har många vanliga människor ett behov att identifiera sig med något annat än sin samhällsposition och arbete.

Medvetandegörandeprojektet från ovan bygger på den felaktiga premissen att behovet av motkulturer och konflikter skulle kunna försvinna, ett slags kulturens motsvarighet till det klasslösa samhället, men i en märkligt inskränkt och opsykologisk tappning. Man vill medvetandegöra konflikter (förtryck) som de inblandade inte själva förstår, för att i slutänden överkomma detta genom statens uppfostrande försorg.

Det ska erkännas att det finns teoretiker på vänsterkanten som inte tror att harmonin är möjlig, men det är knappast det perspektivet som dominerar, speciellt inte i den offentliga debatten. Löftet om disciplinerat tänkande och harmoni är betydligt mer lukrativt då det går hand i hand med statens egen logik av problemlösare. Det föder ständigt nya karriärmöjligheter, mediala positioner och projektpengar. Det finurliga är att projektet är gränslöst och utan slut. Ju mer ”medvetna” människor blir desto mer förtryck och motsättningar ser de där de tidigare inte såg något.

Resultatet av det officiella uppfostringsprojektet för tolerans och harmoni såsom det tar sig uttryck idag är just en ökad konfliktnivå, där allt mer blir ”känsligt” och kraven på medvetenhet skruvas upp. Det har förstås väldigt lite med verklig tolerans att göra och innebär istället en politisering av vardagen, där spontana uttryck som humor och tvetydighet får allt mindre utrymme, trots att spontanitet och humor, i likhet med insikten om det komplexa i tillvaron, är en viktig beståndsdel i verklig tolerans. Människor som inte tillåts spelar roller eller bete sig opassande i något sammanhang kommer snarare ha större benägenhet att vända sig till politisk extremism.

Den roll som tidigare innehades av prästerskapet – att med bekymrad min fördöma och förmana – har idag tagits över av en medial, pedagogisk och kulturell elit. Men de uppfostrande pekpinnarna står ofta i motsättning till att utveckla en genuin tolerans. Vuxna människor vill sällan bli uppfostrade. I synnerhet när spelreglerna kan förändras från en dag till en annan. Minns att det ansågs rasistiskt att tala om ”volymer” i invandringspolitiken innan den socialdemokratiska regeringen lade om linjen.

Bristen på logik sticker också i ögonen. Förortens gangsterrappare får fritt ge uttryck för hyllningar av både sexism och våld utan nämnvärd kritik från samma människor som slår ned på Raubtier och raggare. Sådana dubbla måttstockar kommer förstås bara göda motsättningar.

Det som kanske provocerar allra mest är dock hyckleriet. För medan det ”nya prästerskapet” håller noga på ord och uttryck lever det i regel ytterst segregerat från både arbetarklass och nyanlända invandrare. Den som har erfarenhet av båda världarna vet också att toleransen mot olikheter som regel är mycket större inom de folkliga subkulturerna än inom samhällets maktelit.

Människor med mindre makt och studieår, kan kanske uttrycka sig slarvigt eller inte hålla reda på vad som är rätt att säga. Men de visar inte sällan en större förståelse på ett personligt plan mot främlingar eftersom de är mindre dömande och mindre brydda om sitt anseende. De kan vara intoleranta i sina allmänna uppfattningar, men är det mer sällan i praktiken, även om undantag förstås finns. Inte sällan handlar det om (manlig) jargong där orden fyller en helt annan funktion än i den studerade medelklassen.

Med samhällseliten är det ofta tvärt om. Ingen grupp är så upptagen med att utdefiniera människor som den senare. Moralen, i abstrakt mening, blir där inte bara en del av ett identitetsbyggande, utan ofta även till ett vapen för att försvara den egna positionen i offentligheten. Ett vapen i det pågående kulturkrig som drar in allt fler, mer eller mindre mot deras vilja.