Hon kommer från ett land i Centralafrika och redan innan statsvetarprofessorn Peter Esaiasson påbörjar intervjun berättar hon om hur förbannad hon är på att hennes arbetslösa kompisar får lägenheter av socialen medan hon själv, som arbetar, får flytta runt med sin dotter. ”Nästa gång röstar jag på SD”, säger kvinnan.
Citat som detta, liksom många andra, återges i den nyutgivna boken ”Förorten” som bygger på 886 samtal med boende i Göteborgsstadsdelarna Hjällbo och Bergsjön.
Esaiasson sammanfattar sina slutsatser under 19 observationer som utmanar en rad föreställningar om förortens invånare; bland annat visar studien att förtroendet för polisen och andra samhällsinstitutioner inte alls är särskilt lågt, att civilsamhällets organisationer inte fungerar som förväntat, men också att många uppger att de litar mer på göteborgare och svenskar i allmänhet än på Bergsjönbor eller Hjällbobor i allmänhet.
En av de iakttagelser som återkommer i boken rör de boendes syn på de som missköter sig. Många lyfter slarvet med hushållssopor, föräldrar som tappat kontrollen över sina barn och den till synes utbredda bidragsmentaliteten. På frågan om ansvaret för hur det går för ungdomarna i stadsdelarna mest ligger på samhället, eller mest hos ungdomarna och deras föräldrar, eller lika mycket på båda svarade 47 procent att båda har lika stort ansvar. 37 procent ansåg att föräldrarna och ungdomarna bar det större ansvaret och endast 16 procent menade att huvudansvaret låg på samhället.
Att denna ”skärp er”-attityd är så utbredd, och samtidigt så ouppmärksammad, är symptomatiskt för integrationsproblematiken; i decennier har föreställningen om att människor som kommer till Sverige är oförmögna offer i behov av hjälp genomsyrat politiken. De tafatta förväntningarna har passiviserat generationer, cementerat utanförskapet och därigenom försvårat inträdet i det svenska samhället.
Politiken behöver tänka om. Utgångspunkten måste vara att invandrade är handlingskraftiga aktörer, lika villiga och kapabla som vem som helst att ta ansvar för sig själva och sina barn. Det är i grunden en fråga om respekt, om att fylla frasen om alla människors lika värde med substans.
De skötsamma människorna i förorten är som folk är mest – skötsamheten och moralen sitter varken i hudfärgen eller i plånboken.
De vill leva i frihet och trygghet och se sina barn växa upp och få det bättre än vad de själva har haft det. Irritationen över de som missköter sig, som skräpar ner, som utnyttjar bidragssystemet är helt naturlig. Det är alltid de skötsamma som offras när samhället sviker.
Esaiasson efterlyser mindre ängslighet i debatten om förorten (GP 9/10). Han har givetvis rätt. Ängsligheten stryper den fria tanken, den prövande journalistiken, den handlingskraftiga politiken. Ängsligheten får människor att spela dumma, att gå mot sina övertygelser och kunskaper, i tron om att de annars riskerar att frysas ut. Ängsligheten har lagt grunden för många av de problem som drabbar de skötsamma förortsborna. Kanske är det fler än de som missköter sig i Bergsjön och Hjällbo som behöver skärpa sig.
