Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
En viktig mötesplats.  Bild: Anna Tärnhuvud
En viktig mötesplats. Bild: Anna Tärnhuvud

Håkan Boström: Sjömanskyrkan får inte gå förlorad för allmänheten

Sjömanskyrkan är en av Göteborgs profilbyggnader och där har drivits en uppskattat verksamhet, inte minst för äldre. Det ligger i stadens intresse att bevara den.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sjömanskyrkans öde engagerar många; politiker, kulturprofiler och allmänheten har mobiliserat för att rädda ett av Göteborgs mer kända landmärken från en oviss framtid. Det handlar inte om att kyrkan ska rivas. Men verksamheten ligger nere och stiftelsen som äger den har hamnat i ekonomiska bekymmer, på grund av tidigare fastighetsaffärer, och ska nu sälja byggnaden.

Det finns ett brett politiskt stöd för att något måste göras. Demokraterna, V och MP har alla varit pådrivande för att kommunen ska engagera sig. Det är också rimligt. Sjömanskyrkan är inte bara en symbol för Göteborg, den har också drivit mycket uppskattad verksamhet inte minst för äldre människor. Lokalerna är unika och väl anpassade för ändamålet.

Det vore naturligt med kommunen som ägare till sjömanskyrkan. Den passar väl in i kommunalägda Higabs nuvarande bestånd av kulturhistoriska byggnader. Viktigt är dock att inte bara byggnaden utan den ideella verksamheten som bedrivs där (eller bedrevs fram till nyligen) ges förutsättningar att fortsätta.

Staden, som redan äger marken, förhandlar nu om att få köpa byggnaden. Här har det låst sig då den skuldtyngda stiftelsen även har andra budgivare som är beredda att betala mer. Stiftelsen Sjömanskyrkan har dock också ett ansvar för att frågan får en lösning som innebär att byggnaden åter kan hållas öppen för allmänheten.

Man kan tycka att Svenska kyrkan, som tagit över sjömanskyrkorna i Halmstad och Uddevalla, kunnat ta ett större ansvar också. Det är dock inte försent. Det avgörande här är inte den exakta juridiska lösningen. Kommunen, Svenska kyrkan och andra ideella intressenter borde kunna samarbeta och dela på ansvaret att hitta lösningar. Det viktiga är att rädda verksamheten och hålla byggnaden tillgänglig för allmänheten, inte hur det sker.

I jämförelse med mycket annat är det en rimlig prioritering för det allmänna – förstås ur kulturhistorisk synvinkel – men även med tanke på att de äldres behov allt för ofta får stryka på foten.