Nu är vi inne i november, den kanske tristaste månaden på hela året. Dessutom är det corona och man ska helst hålla sig hemma och göra ingenting. Känns det deppigt? Tänk om! Allt går att vända till något positivt med rätt inställning!
Eller gör det verkligen det? Positivt tänkande har blivit något slags mirakelkur för allt möjligt. Sjukdomar och andra negativa kroppsliga och själsliga tillstånd är inte bara något som måste accepteras av den drabbade, det ska göras till en styrka.
Det är ingen hejd på vad som går att betrakta som en tillgång, det är bara att googla: autism, diabetes, bipolär sjukdom, klimakteriet, dyslexi. Och inte minst adhd – det är en superkraft, enligt ett antal artiklar och föreläsare, exempelvis artisten Viktor Frisk som skrivit en bok om det.
Tanken med att betrakta dessa tillstånd som superkrafter är förståelig. Det finns gott om felaktiga uppfattningar och fördomar om både fysiska och mentala diagnoser. En människa är inte sin diagnos. Hon har den. Det är skillnad.
Men det positiva tänkandet kan gå för långt och uppfattas som ett krav. "Adhd är ingenting man ska vilja ha, adhd är inte enkelt. Faktum är att det kan orsaka väldigt stora svårigheter och ett stort lidande hos den som är drabbad”, skrev bloggaren Sara Modigh, som själv har diagnosen, för några år sedan när adhd lyftes fram. Hon är rädd för att de som har svåra problem blir missförstådda när diagnoser glorifieras.
Det är ett slags missriktad jämlikhetsidé: om vi bara ändrar vår attityd till personer med diagnoser och funktionsnedsättningar, då kommer deras liv att bli mycket bättre. Tydligast märks det i språkbruket, där ordet ”funktionsnedsatt” ofta byts ut mot ”funktionsvarierad”. Att vara synskadad ska inte ses som ett hinder, utan mer som att vissa är vänsterhänta medan andra skriver med höger hand.
Målet är inkludering. Men resultatet kan bli det motsatta. Hurtigheten kan leda till att lidande och svårigheter trivialiseras. Och att de som faktiskt är i behov av hjälp inte får det – för vem behöver hjälp för en superkraft?
Trots all välmening, under ytan på ord som ”funktionsvariation” döljer sig en obekväm känsla inför människor som skiljer sig från majoriteten på något vis – och inför lidande. Därför försöker man släta över genom att byta ut ord. Det är en oförmåga att se komplexitet. Hela människan förvandlas inte till ett passivt offer för att hon sitter i rullstol eller läser med hjälp av blindskrift. Att erkänna att funktionsnedsättningen kan innebära svårigheter förändrar inte detta faktum.
Att allting, även sjukdomar, diagnoser och kroppsliga och mentala funktionsnedsättningar ska betraktas som en tillgång har något flåshurtigt över sig. Det påminner om amerikansk självhjälpspopulism: allt handlar om inställning, inre motivation och mental styrka. Vissa personer kanske blir stärkta av det, men för den som kämpar med vardagen kan ett sådant budskap bli jobbigt att höra och leda till mindervärdeskomplex.
Motsatsen, att vältra sig i sjukdomar och svårigheter, är inte heller önskvärd. Men att försöka se personen bakom diagnosen betyder inte att man måste låtsas som att diagnosen inte finns.
