Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonas Hallberg, planarkitekt. Bild: Emily Dahl
Jonas Hallberg, planarkitekt. Bild: Emily Dahl

Jonas Hallberg: Själlösa äldreboenden ett hån mot de äldre

De äldres hem borde vara byggda för trivsel och gemenskap. I stället liknar många boenden förvaringsplatser, skriver planarkitekten Jonas Hallberg i en gästkrönika.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Gå ut på en promenad i ditt närområde och ta en titt på hur närmaste äldreboende ser ut. Är det vackert? Ser det ut som en plats där du skulle vilja bo?

Troligtvis inte. Äldre prioriteras inte politiskt. Och det märks. Byggnaderna där vi förväntas tillbringa de sista åren av våra liv placeras ofta på platser som blivit över när staden har planerats, ofta med en annan - lika oinspirerande byggnad - som enda utsikt.

När byggaktörer och arkitekter bygger och ritar äldreboenden verkar de boende vara något av en eftertanke. Ett exempel på det är det nya äldreboendet i Tynnered. Det är en koloss i olika gröna nyanser, i ett mönster som mest liknar resultatet av att någon som aldrig sett ett kamouflagemönster har försökt rita ett.

Enligt det ansvariga fastighetsbolaget ska utformningen ”sätta huset på kartan” med sin design som de tycker är ”pigg och modern”. Betongelement målade i kulörta färger kändes visserligen daterat redan i Kvillebäckens minst omsorgsfullt gestaltade delar, men det är inte poängen här.

Ett äldreboende borde vara en hemtrevlig, ombonad och vacker plats, ömsint planerad och inte ett förvaringsställe inför döden.

Men allt för många äldreboenden signalerar just känslan av förvaring. De är slutna mot gatan och har en liten, anonym entré. De förstärker känslan av att äldre bör gömmas undan. Byggnader som ser ut som ett andra klassens bostadshus.

Runt om i landet har vistelseytor för de äldre börjat planeras på byggnadernas tak. Det är en utsatt plats, ofta blåsig, olämplig för personer som behöver en lugn miljö. Dessutom saknas där den så viktiga kontakten med vad som pågår runt omkring, en stimulans som är svår att mäta. Men taket är den plats som blir över när antalet kvadratmeter byggbar yta ska maximeras. Då blir det de äldres utevistelse som prioriteras bort.

Världen krymper när man blir äldre. Orkar man inte gå ut, eller bara mäktar med ett litet varv runt kvarteret, är det än så mycket viktigare att dessa miljöer är stimulerande och omsorgsfullt utformade.

Covid-pandemin har visat hur viktigt det är med äldreboendenas utemiljöer. När de boende inte ens får lämna området ska det inte vara en plats som en pigg projektutvecklare i första hand vill sätta på kartan för att få lite positiv press och i förlängningen ökat värde på sitt projekt.

Behovet av nya äldreboenden är stort i hela landet. Regeringen menar att hela 560 nya äldreboenden kommer att krävas till år 2026 för att täcka behovet.

Det är de äldreboendena som behöver planläggas och ritas nu, för att inte som så ofta tidigare hamna på överblivna platser. Hade äldreboenden varit prioriterat politiskt och inom stadsplaneringen hade naturligtvis dess placeringar varit utpekade ännu tidigare, i strategiska planer. Den statusen har tyvärr inte Göteborgs äldre.

Det finns exempel, från andra platser, på hur man kan utforma bebyggelse på ett sätt som inte skapar distans och ensamhet, utan där man i stället aktivt arbetar med att skapa närhet och gemenskap. Platser så olika som Örebro, Sala och Viskafors har visat att det går att bygga platsanpassade och arkitektoniskt välutformade äldreboenden. Exempel där byggnadernas utformning har en mänsklig skala och där en grönskande trädgård är boendets självklara hjärta.

Det kan röra sig om äldreboenden som i sin utformning passar väl samman med det omkringliggande området, exempelvis genom att till sitt utseende påminna om radhus eller kedjehus. Där byggnadernas höjd är baserad på vad det mänskliga ögat uppfattar snarare än vad som är rationellt ur planeringssynpunkt. Arkitektur som påminner om platser och miljöer som de äldre känner igen.

Flera av dessa nya boenden har gemensamma lokaler i bottenvåningen med verksamheter för en bredare allmänhet, där man kan träffa även de som inte bor på boendet. Det kan vara allt från gemensam matservering med en skola eller föreläsningar som det finns allmänt intresse för. Det skapar möjligheter att träffas över generationsgränserna och minskar även steget för äldre som inte bor där att sedan kunna flytta in.

Det visar att det är möjligt att inte bara lägga tyngdpunkten på energianvändning, projektekonomi och bullerhantering utan att det går att skapa estetiskt stimulerande såväl som hemlika miljöer. Så varför inte i Göteborg?

Att äldre inte är prioriterade har hanteringen av covid-pandemin tydligt visat. Att låta de äldre som fortfarande har möjlighet att njuta av sin omgivning faktiskt göra det även den sista tiden i livet borde vara en politisk prioritering.