Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Se upp för ordet ”konditionalitet”

Begreppet konditionalitet lär upprepas i vårens valrörelse. Tänk då på att ordet bara är ett kamouflage för önsketänkandet att Sverige och EU bidragsvägen ska kunna tvinga Polen och Ungern att leva upp till de rättsstatliga idealen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Mindre än tre månader kvar till Europaparlamentsvalet har partiernas kampanjer rullat i gång. V och SD gör helt om. Tidigare krav på EU-utträde har bytts till löften om att stanna kvar och påverka. M och KD ska jobba hårt för att Ungerns högerpopulistiska regeringsparti Fidesz utesluts ur partigruppen EPP. Medan statsminister Stefan Löfven väl så populistiskt skrävlar att januariöverenskommelsen med C och L garanterar ”ett samhälle med fria medier och ett oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin”. Fast självklart tror inte ens Löfven att Sverige med moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister hade blivit en totalitär diktatur.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Låt oss lämna brösttonerna och i stället fokusera på EU-valets viktigaste fråga. Hur kan Sverige och EU-institutionerna se till att gemensamma skattepengar inte går till medlemsstater som ger tusan i de grundläggande värden som EU vilar på: liberal demokrati, fria medier och oberoende domstolar?

Mot slutet av min tid i riksdagen tjänstgjorde jag ofta i EU-nämnden. En återkommande punkt på dagordningen gällde Polens och Ungerns auktoritära styre. Jag lyssnade extra noga när dåvarande EU-minister Ann Linde tryckte på behovet av konditionalitet, att EU:s ekonomiska bidrag måste villkoras med att mottagarlandet respekterar rättsstatens principer.

Men det finns ett krux. För att en medlemsstat ska kunna straffas i form av uteblivna bidrag vid brott mot EU:s grundläggande värden måste alla medlemsstater vara ense. Polen och Ungern håller varandra om ryggen och inget av länderna riskerar att få sänkta bidrag. Varken Linde eller Löfven har i EU-nämnden eller i kammaren kunnat svara när jag likt en papegoja frågat varför dessa länder skulle medverka till ekonomiska sanktioner när sådana uppenbart skulle riktas mot dem själva. Det tjusiga talet om konditionalitet reducerades därmed till ord utan mening.

Det ska kosta att inte ta ansvar, inskärpte statssekreterare Hans Dahlgren i EU-nämnden (21/2-18) och betonade vikten av - just det - konditionalitet. Men i en utvikning återgav Dahlgren ett samtal som han haft med sin ungerska kollega: ”Jag försökte förklara det här med att det måste få konsekvenser. Det är alltså utpressning du talar om, sa han (kollegan). - Det är liksom synen; det visar hur svårt det kommer att bli att nå konsensus kring detta.”

Den 21 januari - ett år efter Hans Dahlgrens klarspråk i EU-nämnden - utsågs samme Dahlgren till EU-minister. Den 16 februari intervjuades han i DN om bl a Polen och Ungern. På frågan om Sverige har varit naivt svarade han:

”- Tanken är att införa villkor, en konditionalitet: Att de länder som inte lever upp till rättsstatens grundläggande principer /… / ska få mindre tillbaka från EU än vad det annars skulle ha fått.”

Begreppet konditionalitet lär upprepas i vårens valrörelse. Tänk då på att ordet bara är ett kamouflage för önsketänkandet att Sverige och EU bidragsvägen ska kunna tvinga medlemsstaterna att leva upp till de rättsstatliga idealen.