Återvandring är på väg att bli Sverigedemokraternas profilfråga i migrationspolitiken. Frågan var också uppe för diskussion under partiets landsdagar i Karlstad under helgen. När flera andra partier närmat sig SD:s mer restriktiva invandringspolitik känner partiet ett behov att visa för sina kärnväljare att SD fortfarande är originalet.
Återvandring ska inte blandas samman med utvisning. Sverigedemokraterna förespråkar uppmuntran till frivillig återvandring, exempelvis genom återvandringsbidrag, men även genom andra ”uppmuntrande åtgärder”. Tanken är att detta ska riktas till personer med uppehållstillstånd som inte integrerats och vill flytta tillbaka till sina ursprungsländer.
Idén om återvandring som integrationsåtgärd lider dock av minst två centrala brister. Den första är att återvandring knappast kommer fungera som metod att lösa Sveriges integrationsproblem. Den har inte gjort det hittills. Det finns redan hjälp och information att få från Migrationsverket för den som vill återvandra, inklusive ekonomiskt stöd. En enskild individ kan få 10 000 kronor, en familj upp till 40 000 kronor.
Även om man ökade detta stöd väsentligt skulle få människor vara beredda att ge upp sin vistelserätt i Sverige – som ju även ger möjlighet att vistas utomlands – i utbyte mot en klumpsumma pengar. Att man lever i ett ekonomiskt utanförskap innebär inte nödvändigtvis att man lever i ett socialt utanförskap. Äldre och medelålders kan förstås vara nostalgiska, men samtidigt sakna handlingskraft. Risken är snarast att det är unga, driftiga personer som nappar på detta erbjudande, de som har möjlighet och kontakter att bygga sig ett liv såväl här som i ursprungslandet. Men sammantaget talar det mesta för att väldigt få kommer vilja återvandra.
Den andra invändningen är att SD:s frivillighetslinje lätt kan slå över i en mer ofrivillig – ett slags statlig mobbing – när man märker att det inte fungerar. Jimmie Åkesson utesluter till exempel inte ”uppsökande verksamhet” i syfte att uppmuntra återvandring i ”vissa fall” när han får frågan från Sveriges Radio (24/11). Sverigedemokratiska riksdagsledamöter har också motionerat under hösten om att personer med svenskt medborgarskap skulle kunna ta del av återvandringsinsatser. Tre av fyra bosatta i utsatta områden har svenskt medborgarskap.
Det är – som så ofta med SD:s policyförslag – oklart exakt hur de ska verkställas. Ungdomsförbundet – Ungsvenskarna – vill dessutom att återvandringen bör skärpas ytterligare genom bland annat ett volymmål, något de motionerat om till den pågående partistämman (vilket dock röstades ned). Ett sådant mål skulle i ännu högre grad ge förslaget utformningen av en påtryckning. Att det skulle skapa både osäkerhet och motreaktioner är ganska givet. Risken för ökade motsättningar är stor.
Om staten ska utöva påtryckningar finns också en uppenbar risk för godtycke – vem berörs egentligen? Dessutom blir det tveksamt ur ett rättsstatsperspektiv om "erbjudandet" omfattar personer med svenskt medborgarskap. Staten ska behandla sina medborgare lika.
Man behöver inte anta att SD vill slänga ut alla invandrare med dessa förslag. Deras tanke att den som flyttar till Sverige måste – men också har möjligheten att – välja mellan anpassning och återvandring är nog uppriktigt menad. Men hela idén att återvandring skulle vara nyckeln till integration är ändå dåligt genomtänkt, av ovan nämnda skäl.
Sverige måste bli bättre på att utvisa kriminella och personer som uppehåller sig olagligt i landet. Det är däremot både principiellt tveksamt och orealistiskt att utanförskapsproblem som arbetslöshet, bristande svenskkunskaper och hedersförtryck skulle kunna lösas med aktiv återvandringspolitik.
