När Palmeutredningen i februari i år meddelade att någon form av lösning på mordet skulle presenteras inom ett halvår och utredningen läggas ned så väckte det sensation. 34 år har gått sedan mordet på Sveavägen i Stockholm och de flesta hade nog gett upp hoppet om att få klarhet i fallet.
Gårdagens presskonferens med förundersökningsledaren Krister Petersson blev dock knappast den historiska vändpunkt i utredningen som många förväntat sig. Någon ny teknisk bevisning presenterades inte. Inget DNA-spår som med ny teknik kunde binda en mördare, inget mordvapen som hittats i efterhand. Istället redogjorde Petersson för sin tolkning av de vittnesuppgifter som lämnades på mordnatten och pekade ut den så kallade Skandiamannen, Stig Engström, som huvudmisstänkt. Engström är sedan 20 år tillbaka avliden.
Engström figurerade tidigt som vittne i utredningen. De tidigare utredarna avskrev honom dock som gärningsman. Han kallades inte ens in till den rekonstruktion av brottet som polisen höll strax efter själva mordet. Att Engström själv gärna lät sig intervjuas i medierna och kontaktade polisen kan ha bidragit till att polisen inte såg honom som en trolig gärningsman, även om Engström diskuterades även av de tidiga utredarna.
Förundersökningsledaren, Krister Petersson, menar att Engström borde ha anhållits strax efter mordet – baserat på hans egna vittnesutsagor och de övriga vittnenas berättelser. Exempelvis stämmer Engströms klädsel in på det signalement som flera vittnen anger. Då hade en husrannsakan kunnat genomföras som möjligen fört utredningen framåt. Däremot är det långt ifrån säkert att det lett till åtal. Det finns ju ingen garanti för att man då hade hittat något som kunnat binda Engström till mordet. Det kommer vi aldrig få veta.
Känt är att Engström umgicks i kretsar som tyckte mycket illa om Olof Palme och att han kände en vapensamlare med tillgång till ett vapen av rätt kaliber, som polisen undersökt. Det går dock inte med säkerhet att avgöra om vapnet ifråga är mordvapnet.
I och med onsdagens presskonferens är det knappast fastslaget att Engström skulle vara mördaren. Men det är att betrakta som polisens bästa gissning. Det som framkommit skulle troligen inte hålla för en fällande dom, eller ens för åtal. Allmänintresset av att polisen offentliggör sin teori om vem de ser som huvudmisstänkt som mördare av Sveriges statsminister får dock sägas vara tillräckligt tungt för att göra utpekandet – trots att Engström mycket väl kan vara oskyldig. En tidig häktning hade ju också varit ett utpekande. Man bör dock komma ihåg att även missbrukaren Christer Pettersson pekades ut, häktades och åtalades – men frikändes av hovrätten.
Även om onsdagens besked får ses som lite av ett antiklimax – ett avslut som knappast lär ta död på spekulationerna eller övertyga alla – är det ändå rimligt att betrakta det som en slutpunkt för själva polisutredningen. Palmeutredningen har varit en världshistoriens mest omfattande polisutredningar. 34 år är lång tid. Svensk polis har gjort vad den kunnat. Arbetet har långt ifrån imponerat hela vägen. Speciellt i inledningsskedet begicks mängder av misstag. Hur den förste spaningsledaren, Hans Holmér, tilläts hantera utredningen är värt ett eget kapitel. Men att aktivt fortsätta utredningen efter att Palmegruppen nu presenterat sina slutsatser är inte rimligt. Skulle nya sensationella uppgifter framkomma kan den alltid återupptas.
Mordet på Olof Palme skakade om Sverige. Efterhand som åren gått har dock själva mordutredningen kommit mer i fokus än händelsen i sig. Oförmågan att gripa Palmes mördare har länge skavt mot den svenska självbilden av effektivitet och rationalitet. Det finns dock ingen garanti för att en mer kompetent spaningsledning i början heller hade klarat att lösa mordet. Ibland får man helt enkelt acceptera att sanningen är oåtkomlig och gå vidare.
