Jag har slutat räkna hur många gånger jag har kallats ”blåbrun”. Benämningen är samtidigt både vag och direkt; hur ser egentligen en kombination av blå (borgerlig höger) och brun (nazistisk) ut? Det är en total självmotsägelse. Samtidigt går det inte att missta anklagelsen för något annat än att de som anklagar mig anser att mina ord och min politiska hållning är ett uttryck för ren ondska.
Förutom att benämningen är felaktig så är den också sårande. Men jag har aldrig tänkt tanken att de som yttrar dem skulle bryta mot lagen, än mindre att det vore meningsfullt att söka stöd för ett åtal mot vederbörande. Yttrandefriheten i Sverige sträcker sig långt. Den omfattar även i samhällsdebatten yttrade idiotuttalanden.
Den här rättsordningen prövas just nu. Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, numera sophämtare på Renova (samt kolumnist på denna ledarsida), står för andra gången anklagad för grovt förtal. Hermansson hade i ett blogginlägg beskrivit debattörerna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som ”extremister”.
Hermansson friades i tingsrätten men Doubakil och Abdullahi försöker nu driva förtalsmålet i hovrätten. Under fredagen avslutades målet i Hovrätten för Västra Götaland och den 30 september väntas rätten fatta sitt beslut. Skulle det bli en fällande dom kommer det få vidsträckta konsekvenser för det offentliga samtalet i Sverige.
Trenden att hota med sina jurister har tyvärr blivit allt vanligare i svensk samhällsdebatt. När vi på denna ledarsida skrev om den numera nedlagda Teskedsorden, och hur dess arbete grundade sig i radikala och för den liberala demokratin skadliga idéer om ras och etnicitet, hotade företrädare för organisationen ledarsidan med sina jurister.
Många hade sannolikt i ett sådant läge backat och kanske bett om ursäkt för kritiken. Och konstigt vore annars. Det låter både otäckt, kostsamt och emotionellt påfrestande att åtalas för förtal. Men svensk lagstiftning bär lyckligtvis på ett vidsträckt skydd för yttrandefriheten. Få åklagare ser någon rimlig chans att det skulle leda till fällande dom och väcker därför inte åtal. Trots detta finns möjligheten, vilket Doubakil och Abdullahi nyttjade, att väcka enskilt åtal.
Doubakil och Abdullahis juridiska ombud, Silas Aliki, hävdade i samband med hovrättsförhandlingen att ”begrepp som 'extremister' och 'extrema röster' är till för att smutskasta människor” (GP 6/9). Det återstår att se om hovrätten anser det vara tillräckligt för att utdela en fällande dom. Tingsrätten konstaterade i samband med att Hermansson friades att ordet ”extremist” är ett värdeomdöme. Och sådana yttranden måste i den politiska debatten omfattas av yttrandefriheten.
Tingsrättens slutsats kan tyckas så självklar att den är närmast banal. Som Aftonbladets politiske redaktör, Anders Lindberg, skriver: ”Värdeomdömen, även negativa, är en naturlig del av en levande politisk diskussion” (AB 8/9) Och i det har han rätt. Den svenska samhällsdebatten ska inte föras i domstolar. Lyckas Doubakil och Abdullahi få Hermansson fälld väntar ett ängsligt och mindre fritt samhälle runt hörnet.
