I kristider blir det tydligt att vissa arbetsuppgifter är mer oumbärliga än andra, även om det inte alltid avspeglas i lönekuvertet. Ett exempel är förarna på Göteborgs spårvagnar och bussar som nu känner oro inför sin arbetssituation under coronaepidemin – då de varje dag tvingas möta hundratals passagerare (GP 13/3). Det är begripligt.
En annan utsatt grupp just nu är omsorgs- och sjukvårdspersonal som troligen kommer möta smittade människor i sitt jobb och i många fall tvingas arbeta övertid. De här grupperna kan inte stanna hemma. Det är helt avgörande att de går till jobbet, friska, i det läge som råder. Det gäller förstås också fler yrkeskategorier: Poliser, brandmän, alla som arbetar i livsmedelsaffärer, de som kör ut maten, de som producerar den eller lastar om den i hamnarna. Listan kan göras längre. Någon måste kunna reparera vattenläckan på sjukhuset eller fixa ett havererat IT-system, och så vidare. Föreställningen att samhället kan stänga ned helt är falsk – rentav farlig.
Det betyder inte att de som kan jobba hemifrån inte ska göra det. Inte heller utesluter det att skolor kan behöva stänga ned framöver. Men all barnomsorg kan inte göra det. Åtgärderna måste hela tiden beslutas utifrån ett helhetsperspektiv. De måste framförallt framstå som legitima för just de samhällsviktiga grupper som inte kan stanna hemma. Färre passagerare, färre barn på fritids, färre besökare på sjukhusen är trots allt något som är bra även för dem som ändå måste röra sig ute i samhället.
Sverige, liksom exempelvis Storbritannien bekämpar just nu smittspridningen enligt principen att sätta in rätt åtgärder i rätt tid. Det är förstås svårt. Men det finns en logik bakom detta. Karantän och nedstängning av verksamheter är bara hållbart under en begränsad period innan det får samhällsfarliga konsekvenser – även räknat i människoliv. Då gäller det att veta när och var åtgärden ska sättas in.
Vi är lever inte längre i en tid där majoriteten av Sveriges befolkning livnär sig av småjordbruk på landet och i princip kan isolera sig i månader. Vi är idag på ett mycket konkret sätt beroende av varandra. Samarbetar vi inte går vi faktiskt snart nog under. Det gäller för i stort sett alla av oss, trots att vi gärna inbillar oss att vi kan ta kontrollen själva.
Det som nu behövs är en kombination av både individuellt ansvarstagande och kollektiv solidaritet. Att agera ansvarsfullt personligen, samtidigt som man följer instruktioner.
Att coronaviruset slår hårdast mot de redan skröpliga kan tyckas grymt. Men det har den fördelen att de som är unga och friska vågar göra sin samhällsinsats för helheten. Det är samma princip som när 20-åringar skickas till fronten i krig för att värna sitt land. Fallerar det drabbar det alla skoningslöst.
Det är enbart genom samordning vi kan övervinna den här krisen. Det kräver inte minst erkänsla och respekt för de som genom sitt yrkesval kommer behöva utsätta sig för större påfrestningar. När den akuta faran är över finns det också skäl att belöna dessa grupper extra för deras insats.
