Ett av Socialdemokraternas favoritord är ”samhällsbygget”. Det används hela tiden. ”Aktiva folkrörelser bidrar till att utveckla samhällsbygget”. ”Vi behöver ett gemensamt samhällsbygge.” ”Kultur och bildning är en bärande del av det socialdemokratiska samhällsbygget.” Även moderater verkar gilla begreppet. Gängkriminaliteten hotar Sverige eftersom ”det skadar det förtroende och den tillit som vårt samhällsbygge vilar på”, skrev M-ledaren Ulf Kristersson och den rättspolitiske talespersonen Johan Forssell i Aftonbladet häromsistens (21/9).
Men vad betyder det där ordet egentligen? Det verkar inte bara vara samhället som hotas av gängen, och det är inte bara samhället som mår bra av kultur och bildning. Det är själva byggandet i sig. Men vad är det som ska byggas?
I en artikel i det senaste numret av tidskriften Axess har opinionsinstitutet Demoskops chef Peter Santesson undersökt vilken politisk ideologi som flest svenskar sluter upp bakom. Liberalism har tappat i popularitet medan konservatismen når fler anhängare.
Men det som är mest intressant är det som svenskarna tycks kunna enas om: vi är moderna. Flest jakande svar, oavsett politisk uppfattning, får påståendet ”politiker ska alltid försöka göra samhället bättre och bättre, och inte bara låta det vara som det är”. Santesson hävdar att denna idé är så självklar för svensken att det verkar dumt att ens ställa frågan om folk håller med om det eller inte. Vem vill inte att samhället ska förbättras?
Påståendet är inte så neutralt som man kan tro. Det handlar ju inte om att politiker ska lösa uppenbara problem, men sedan låta saker och ting vara, eller göra sitt bästa för att väga olika samhällsintressen mot varandra. Enligt den svenska synen på politikernas uppgift ska de folkvalda bygga upp någonting. De ska ha ett projekt, en vision.
De olika delarna av samhället – kulturen och bildningen, för att ta exemplet ovan – kan inte bara vara där. De har ett syfte: att vara en byggkloss i en större konstruktion. Den svenska ingenjörsandan har inte bara gjort Sverige framgångsrikt på att bygga bilar utan också i att formulera och sätta igång politiska projekt.
I Sverige älskar vi nämligen projekt. Det kan vara att renovera köket eller genomföra en svensk idrottsklassiker. Den svenska projektandan har inte sällan ett drag av lätt fanatism över sig. Historiskt sett kan man hitta den här tendensen lite varstans. På 1600-talet, då den svenska stormakten började växa fram, var projektet att försvara reformationen och strida för den sanna gudstron mot katolikerna på kontinenten. Det är samma anda som präglade uppbyggnaden av folkhemmet på 1930-talet och framåt. Alla skulle göra gymnastik på morgnarna. I Sverige behövdes ingen revolution för att skapa den nya, moderna människan, det räckte med projektbenägna politiker, tjänstemän och intellektuella.
Projekten har avlöst varandra. Vad som har ansetts vara målet för samhällsbygget har skiftat, men en central komponent är att alla ska vara med på det. "Alla ska med", som en känd S-slogan löd. Detta hänger ihop med den svenska konsensuskulturen. I Sverige tycker vi inte om att vara oense. Olika åsikter ses inte alltid som ett tecken på att vi lever i en demokrati med yttrandefrihet. Om någon yttrar en ståndpunkt som strider mot den gängse uppfattningen om något, så innebär det ett hot mot samhällsbygget. Han eller hon står i vägen för planerna.
Här finns också ett spår till den misstänksamhet som präglar svensk debatt. Ta bara när Moderatledaren Ulf Kristersson sa att han inte kallade sig för feminist. Det tolkades nästan som att han var emot kvinnlig rösträtt. Senare fick han gott ändra sig. Samma smäll på fingrarna fick Nyamko Sabuni (L) under sin tid som jämställdhetsminister.
Mycket positivt har kommit ur den här projektivern. En politisk kultur som lägger tyngdpunkten på resultat snarare än att gnabbas kommer att få saker gjorda och lösa problem. Har folk ingenstans att bo? Jamen, då drämmer vi upp en miljon bostäder!
Men det finns fler nackdelar än att det blir tråkigt för den som inte delar de uppfattningar som för tillfället är i ropet. Om det inte finns något vidare utrymme för kritik – och då även i betydelsen att den som yttrar kritiken inte blir socialt bestraffad – kan projekten gå för långt. Sverige är som en chef som bara vill omge sig med så kallade ”ja-sägare”, alltså medarbetare som alltid instämmer i direktiven från ovan. Flyktingkrisen och den urspårade genusdebatten är bara två av alla exempel på detta.
Dessutom finns det ett lätt totalitärt drag i projektandan. Samhällsbygget kräver ofta att hela samhället är med i konstruerandet av världens bästa land. Det är svårt att förena med en liberal uppfattning att vissa sfärer, som människors privat- och familjeliv, konsten och civilsamhället, ska lämnas på behörigt avstånd från politiska påbud. Samhället är trots allt inte en Ikeamöbel.
Eller det kanske är just det det är. Bitarna tycks aldrig riktigt passa med varandra, till stor förtret för den som står där med skruvmejseln.
