I samband med att Sverige 2023 blivit EU:s ordförandeland sammanställde Regeringen spellistan “Songs from Sweden”. Spellistan är tänkt som ett skyltfönster, en musikalisk kulturkanon till stöd för bilden av Sverige i omvärlden.
Frågan om Sverigebilden är inte oviktig. Under pågående krishantering av elbrist, ekonomi och kriminalitet, en haltande NATO-ansökan, och växande insatser för Ukraina, söker nu Regeringen staka ut en ny roll för vad som tidigare var ett neutralt, fungerande, välfärdsland. Vilken är vår roll i världen? Vår identitet?
Efter mediala påtryckningar valde dock Regeringen den 4 januari att plocka bort Sabatons ”Carolus Rex” (2012) från spellistan. Sabaton är en av Sveriges största artister, men genom sin konsert på Krim 2015 och ett påstått uttalande efteråt anses de ha stöttat Rysslands annektering av halvön och får därför inte representera oss utåt. Att sången sen handlar om kung Karl XII, och tiden när Sverige hotade rysk hegemoni, är en ironi förlorad på merparten mediala kommentatorer.
När Vetenskap och Folkbildning (VoF) den 10e januari gav Sabaton utmärkelsen “årets folkbildare” restes åter mediala protester. Från Expressen, Arbetet och ETC ansåg det att bandet inte var lämplig som förmedlare av historisk kunskap.
Nya Mitten, ett opinionsmagasin ägt till del av LO, gick längst i sin kritik. Historikern och skribenten Mikael Nilsson hävdar där att Sabatons historieskrivning är “varken bra eller korrekt”, och att utmärkelse undergrävt VoF:s trovärdighet som folkbildare.
Kritiken mot Sabaton förtjänar eftertanke då jag menar att den även synliggör hur skör den svenska självbilden är just nu – vilka vi är i världen.
Låt oss börja med folkbildandet, där syftet är att bilda och att vända sig till folk. Ordet är i det närmaste en markör för det moderna Sveriges framväxt. Folkskolor, bildningscirklar, och musikföreningar allmänbildade samhällets folkflertal och bidrog till deras politiska mobilisering under 1900-talet. Folkbildningens särställning som “fri och frivillig“ betonades i takt med att formell utbildning blev allmänt tillgänglig i Sverige.
Folkbildningens måttstock är inte historikerns utan underhållningsprogrammets, serietidningens, sångens, och andra format som medryckande levandegör historiska händelser. Målgruppen är inte forskare, som Nilsson och jag, utan de engagerade amatörerna. Kommunalarbetare, målare, elektriker, handels- och servicepersonal som lyssnar på Sabaton i hörlurar till och från jobbet, eller som sällskap under långa ensampass. Alltså de människor som Nya Mitten vill nå. Om denna nivå inte accepteras funkar inte folkbildning som koncept.
VoF:s motivation, att Sabaton fått människor ”att bättre förstå historia som vetenskap”, kan därför sägas falla inom ramen för den längre svenska folkbildningstraditionen.
Via Youtubekanalen Sabaton History Channel finns hundratalet episoder med bakgrundsinformation till sångerna. Och på bandets hemsida återfinns mängder fördjupande artiklar, samt en årskalender för krigshistoriska datum.
Det som verkar provocera kritikerna är inte bristen på korrekt historieskrivning, utan att Sabaton synliggör skillnader i historiesyn. Alltså själva syftet med historia. Sabaton återger romantiserade berättelser om nationella kamper, vilket många inom mediavärlden upplever som obehagligt. Samtidigt har bandet en kritisk distans och kan förmedla konflikterna ur motsatta perspektiv. Exempelvis i albumen ”Primo Victoria” (2005), ”Heroes” (2014) och “The War to End All Wars” (2022) speglas olika livsöden under världskrigen. Från den enkla soldatens liv i skyttegraven till kampen mellan stormakterna.
Sabatons hyllningar till tyska och sovjetiska soldaters hjältemod springer ur samma källa som genomsyrade den antika grekiska dramatikerns Aeschylus pjäs om perserna – grekernas ärkefiender. I Västerlandets idétradition finns viljan och förmågan att empatisera med den andre.
Sabaton synliggör hur vi under krigiska omständigheter ogärna ser fienden som medmänniska. Samtidigt som att vi friar vänner för brott vi hade fällt våra fiender. Av denna anledning vill vi betrakta bandets spelning på Krim som ett stöd för Putinregimen.
Den mediala kritiken synliggör ett avstånd inte enbart till fienden, i form av Ryssland, utan även till de breda folklager som älskar Sabaton, och som folkbildningen ämnade lyfta. Den visar även på oviljan att erkänna hur Sveriges historia fortsätter bära mening för oss idag.
Sabatons “Carolus Rex” är nämligen berättelsen om vår egen stats stormaktsambitioner, om strävan, hybris och fall. Och om karolinen (maken och vännen, fadern och sonen) som aldrig kom hem. Sabatons texter gör det enklare att förstå hur svenska regeringar än idag svältfött söker erkännande och prestige från omvärlden. Så det vore egentligen logiskt att låta deras folkbildande musik kröna spellistan ”Songs from Sweden”.
LÄS MER: Låt Sabaton vara i fred
Artikeln har uppdaterats
