Stefan Löfven brukar beskrivas som en duktig förhandlare. 2014 lyckades han binda upp Allianspartierna vid Decemberöverenskommelsen. Efter valet 2018 blev han först bortröstad i riksdagen, men lyckades komma tillbaka genom Januariavtalet med stöd av MP, C och L.
Stefan Löfven är väldigt bra på att svara på frågan om hur Sverige ska styras. Det ska ske genom samarbete över blockgränserna. Just detta var hans idé inför valet 2018. ”Blockpolitiken är skadlig”, upprepade han hela tiden. Eftersom det gör att Socialdemokraterna inte får regera, kan man lägga till.
Hur som haver fick Löfven som han ville. I riksdagen finns egentligen en majoritet emot socialdemokratisk politik. Ändå styr S. Nog är det skickligt.
Löfvens stora problem är att han inte kan svara på frågan om varför Socialdemokraterna ska styra. Ofta när han får frågan om varför den ena eller andra punkten i Januariavtalet ska genomföras, trots att det går emot traditionell socialdemokratisk politik, svarar han med en logisk baklängesvolt: det ska genomföras eftersom det står i Januariavtalet.
Och det är inga små saker S har gett upp.
Socialdemokraterna säger att de vill öka jämlikheten i Sverige, vilket för S betyder en sammanpressad lönestruktur genom omfördelning via skatt. Ändå genomför de skattesänkningar för höginkomsttagare. När finansminister Magdalena Andersson tog bort värnskatten i fjol kallade hon budgeten för ”extrem”.
S säger att de står för trygghet på arbetsmarknaden och att de försvarar den svenska modellen. Ändå har de tillsatt en utredning om att luckra upp turordningsreglerna och göra det lättare för företag att säga upp anställda. Om parterna inte lyckas komma överens blir det lagstiftning. Trots att S egentligen säger sig stå upp för den svenska arbetsmarknadsmodellen där de flesta frågor sköts av arbetsmarknadens parter, facken och arbetsgivarna.
Löfven säger sig också stå för en hållbar migrationspolitik och drar sig inte för att anklaga Moderaterna för att ha skapat flyktingkrisen 2015. Ändå har han nu kommit överens med Miljöpartiet om nya regler som kommer att öka invandringen till Sverige, och som riskerar att innebära en svår utmaning för välfärden.
Därtill har regeringen tillsatt en utredning om marknadshyror, inlett ett arbete med att lägga ut Arbetsförmedlingen på entreprenad och lovat att inte införa några som helst begränsningar för vinstdrivande företag i välfärdssektorn.
Alla politiska partier måste förhandla och kompromissa. Men för de flesta finns ändå en gräns. När Liberalerna lämnar förhandlingar om försvarspolitiken eller när Moderaterna hoppar av energiöverenskommelsen är det för att visa för väljarna att man inte accepterar vad som helst. Socialdemokraterna har uppenbarligen ingen sådan spärr.
Fram träder en bild att Socialdemokraterna faktiskt inte bryr sig om vilken politik som genomförs. I sin tur betyder det att partiet inte riktigt bryr sig om Sverige. Kan man tänka sig att genomföra vilka reformer som helst – även sådant som man egentligen anser är ”extremt” – så länge man får sitta vid makten skickar man också en signal att man sätter maktinnehavet framför allt.
Det blev tydligt under söndagens partiledardebatt i SVT Agenda. På nästan varenda fråga Löfven fick, oavsett om det handlade om Las-reformerna eller migrationen, svarade han undvikande. Han kunde inte stå upp rakryggat för en enda punkt i Januariavtalet utan snärjde in sig i resonemang som ingen begriper. Alternativt skyllde han på Moderaterna, som inte har styrt landet på sex år.
Den här strategin kommer inte att hålla i längden. Socialdemokraterna tappar stort i förtroendemätningarna. I en opinionsundersökning från Aftonbladet/Demoskop som presenterades för en månad sedan hade S högst förtroende i en enda fråga, skola och barnomsorg. På alla andra områden är partiet omsprunget av alla partier förutom gällande sjukvården, där de delar förstaplatsen med Kristdemokraterna.
Ofta talas det om att politiska partier måste ha visioner. Det är egentligen lite överdrivet. Storslagna idéer behöver inte alltid vara något bra. Men man måste ändå tro på någonting. Annars är det knappast någon idé att över huvud taget vara politiker.
