Vad är egentligen ett hot mot demokratin? Det kan i Sverige på 2020-talet faktiskt betyda mycket.
”Utvecklingen är på väg i en totalitär riktning” menade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin i en intervju med tidskriften Fokus förra sommaren (Fokus 14/6 2023). Baudin sållade sig till en lång rad av personer från Socialdemokraterna som de senaste åren har varnat för att svensk demokratis fundament är på väg att rämna.
I intervjun förklarade Baudin att: ”Det som kännetecknar auktoritära stater är att oppositionen ska vara väldigt svag. Att man med kirurgisk träffsäkerhet nu ger sig på finansieringen av vårt parti i syfte att oppositionen ska bli tystare, det är ett hot mot demokratin”.
Baudin syftade på att den borgerliga regeringen förra sommaren ville se över reglerna för partiägda lotterier. Det tillsattes en statlig utredning med syftet att öka insynen och minska riskerna för spelberoende. Att regeringen ansåg att det fanns skäl att just se över partiägda lotterier är på grund av att dessa är undantagna från regler för marknadsföring och spelskatt. Socialdemokraterna drog in 121 miljoner 2021 på sin försäljning av lotter.
Trist att förlora sådana belopp förstås. Men utgör det ett hot mot demokratin att en särskild rättighet för politiska partier - egentligen avsedd för småskaliga ideella föreningar - att driva lotterier ses över och eventuellt förändras? Motdraget från Socialdemokraterna var inte att i sak försvara de särskilda reglerna utan att kritisera utredningen för att vara en del av den, vid det här laget, långa raden av borgerlig regeringspolitik som utgör ett ”hot mot demokratin”.
Det är ingen slump och det är heller ingen engångsföreteelse. Den borgerliga regeringen och dess politik ska, så ofta det går, utmålas som ett hot mot demokratin, auktoritär, totalitär. Detta språkbruk bär på kraftfulla historiska konnotationer, och gör att parlamentariska val (av vissa) upplevs som ödesmättade. Denna inställning, eller taktik, används inte bara av Socialdemokraterna, det har blivit något av en trend bland vissa kritiker av regeringen.
En högt uppsatt regeringstjänsteman berättade för mig hur det ofta går till vid kontakter med representanter ur civilsamhället. Vid ett sådant tillfälle inleddes mötet med att representanterna förklarade hur odemokratisk regeringen var. Därefter erbjöd sig representanterna att vara rådgivare till regeringen i, för dem, väsentliga frågor.
Min spontana reaktion om jag hade uppfattat att Sverige tagits över av en icke-demokratisk regering vore att lämna landet, eller delta i väpnat motstånd mot staten, inte erbjuda regeringen mina tjänster. Kanske vittnar det snabba steget från att förklara regeringen vara odemokratisk till att vilja samarbeta med den att orden inte är så allvarligt menade. Sannolikt är det något liknande med Socialdemokraterna: De förstår att vad de säger är betydligt mer effektivt och slagkraftigt än vad det är sant.
Men det här får konsekvenser som Socialdemokraterna kanske inte har tänkt på. Varje gång det upprepas att regeringen inte är demokratisk så blir Sverige mer polariserat – möjligheten att ha ett sansat politiskt samtal minskar. Den politiska debatten får mer och mer karaktären av en kamp om den svenska demokratins själva existens.
I en studie utförd av amerikanska Edelmanstiftelsen som mäter tillit i hela världen så befinner sig Sverige bland de mest politiskt polariserade länderna. I den absoluta botten gör vi sällskap av Colombia, USA, Sydafrika, Spanien och Argentina. Vad dessa länder just nu präglas av är djupa politiska skiljelinjer som är mycket svåra att överbrygga.
Socialdemokraterna har en villig medspelare i den låtsaspolitiska ödeskamp; Sverigedemokraterna. Genom att göra uttalanden som egentligen har rätt lite bäring på svensk politik men som de vet att medier och oppositionen kommer att nappa på så förmår de styra uppmärksamheten i deras riktning – på samma sätt som Socialdemokraterna.
Ett typexempel på denna mediala fingerfärdighet som spelar S i händerna var den rättspolitiska talespersonen Tobias Anderssons twitterinlägg i vilket han ackompanjerade en bild av partiets annonskampanj i Stockholms tunnelbana med orden ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul”.
När strålkastarljuset inte har varit tillräckligt starkt riktat på SD under en tid kan partiets företrädare bara säga något om att moskéer ska rivas eller uttrycka något annat plumpt om invandringen så är mediekarusellen i gång. Socialdemokraterna svarar med att det är rasism och fascism och så får den mediecykel som S och SD önskar sig liv i några dagar. Det är förutsägbart, trist och känns som att tvingas behöva se samma stela skolpjäs, om och om igen.
Det spelar egentligen mindre roll att det SD säger inte återspeglas i faktisk politik eller är något som den borgerliga regeringen och SD har kommit överens om. Detta förstår SD liksom S. Men de deltar likväl, som genom en tyst överenskommelse, i denna politiska teater som utspelas i svenska medier.
I bakgrunden pågår den faktiska sakpolitiska diskussionen i skuggan av det teatraliska. Socialdemokraterna har i praktiken accepterat nästan allt som den borgerliga regeringen gjort på områden som migrationspolitik samt rättspolitik. Kanske är det just avsaknaden av betydande åsiktsskillnader i dessa, för vår samtid, centrala frågor som gör att den politiska teatern har blivit så viktig.
SD vill synas för att fortsätta vara relevanta. Samtidigt vill S framstå som det centrala oppositionspartiet. Ska dessa roller bibehållas så behöver båda partier hålla i gång elden – det ödesmättade och existentiella. Det som offras är tilliten och ett civiliserat politiskt samtal. Detta är förklaringen till att vi på en skala över länder med polariserat politiskt klimat befinner oss i sällskap av länder som Sydafrika och USA.
Sedan valsegern 2022 har Sverige varken blivit auktoritärt eller totalitärt. Och nej, minskat statligt stöd till folkhögskolor, studieförbund eller skärpta krav på föreningsstöd är inte liktydigt med att demokratin är på väg ut ur Sverige – lika lite som att en översyn av partiägda lotterier skulle vara det.
Devalveringen av ordens betydelse skadar däremot vårt politiska system – för om allt som den borgerliga regeringen med stöd av SD gör är ett ”hot mot demokratin” så upphör förmågan att identifiera ett faktiskt hot mot den svenska demokratin när det väl uppstår
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
