Socialdemokraterna har presenterat sin valanalys. Där konstateras bland annat att partiet gynnades av Magdalena Anderssons höga förtroendesiffror, men förlorade makten för att man inte lyckades tackla plånboksfrågorna i valets slutskede. Oppositionens budskap påstås ha varit ”populistiskt” samtidigt som det egna partiet var för otydligt och abstrakt. Det är dock svårt att vara tydlig utan att anklagas för just populism.
Mer intressant är beskrivningen av de underliggande trenderna bland väljarna. Socialdemokraterna gick fram bland högutbildade storstadsbor, i synnerhet kvinnor. Partiet vann röster från Centern, Vänsterpartiet och Liberalerna – samtidigt som man tappade till Sverigedemokraterna.
Trots ett valresultat på strax över 30 procent – en uppgång – förlorade S makten eftersom man främst drog till sig progressiva väljare från de tilltänkta samarbetspartierna. Väljarflödet från Liberalerna kunde inte kompensera tappet till SD.
Socialdemokraterna lyckades över förväntan under förra mandatperioden att behålla sitt väljarstöd. Att byta ut Stefan Löfven mot Magdalena Andersson, mindre än ett år före valet, var en lyckträff. Att Miljöpartiet strax därefter hoppade av regeringen var också gynnsamt för S. Den ökande kriminaliteten och Januariavtalet borde slagit hårdare mot ett parti som i praktiken förhandlade bort sin egen politik för makten och dessutom regerade på högerbudgetar två av fyra budgetår.
I viss mån hade bristen på politik effekter. Valdeltagandet i socioekonomiskt utsatta områden gick ned, vilket slår mot S. Många av dessa väljare fick intrycket att det inte spelar någon roll vem som styr. Politiken förblir densamma. Även det nybildade partiet Nyans – med ett slags modererad islamistisk profil – tog röster från S i dessa områden, vilket behandlas i rapporten. Men S kompenserade som sagt det med att hitta stöd bland mer välutbildade och besuttna väljare.
Det vi ser är en långsam anpassning av de svenska väljarlandskapet till det normala i stora delar av västvärlden. Att ”vänstern” i bred bemärkelse är starkast i storstäderna, dock inte storstädernas villadominerade kranskommuner, och att högern är starkast utanför storstäderna. I Sverige var det länge tvärtom, tack vare facken och socialdemokratins starka grepp om arbetarklassen. Men Sverige av idag ser annorlunda ut än på 1960-talet. Valanalysen konstaterar att de 2,75 miljoner människor i Sverige som har utländsk bakgrund ”står för en betydande del” av S väljarunderlag.
Socialdemokraterna blir – vare sig de vill det eller inte – alltmer likt Demokraterna i USA. Det hänger samman med djupgående samhällsförändringar. Trenden är ännu tydligare bland unga väljare där S får stöd av akademikerkvinnor men inte bland unga män med arbetaryrken. Sverige dras isär via dimensionerna land-stad, etnicitet och kön. Det är en utmaning för ett parti som fortfarande inte släppt självbilden av att kunna vara ett 40-procentsparti.
Valanalysen understryker flera gånger behovet av politikutveckling, det vill säga att på djupet analysera samhället och komma med konkreta reformförslag. Man anar de politiska tjänstemännens frustration av att aldrig få gehör för detta till synes rimliga budskap. Men det var decennier sedan S verkligen drev riktig reformpolitik. Göran Persson byggde ut den svenska högskolan – i sig symptomatiskt för S färd mot att bli ett akademikerparti. Men han avskaffade samtidigt arvsskatten och ville även få bort förmögenhetsskatten, vilket slutgiltigt skedde under alliansregeringen.
S behöll Reinfeldts jobbskatteavdrag. De hade länge en tyst acceptans för välfärdsföretagen. Partiet har i praktiken anpassat sig till omvärlden snarare än att bedriva egen politik i många år. Som EU-medlem och starkt exportberoende land är de ekonomiska ramarna hårt satta. S lär med andra ord få fortsatta att hantera ett splittrat land – en splittring de själva aktivt, om än inte alltid särskilt genomtänkt, bidragit till.
