“Om tiderna och förhållandena är sådana, att [härskarens] handlingssätt är lämpligt, lyckas han; men om tiderna och förhållandena förändras, ruineras han, därför att han inte ändrar sitt handlingssätt.” Med dessa ord beskrev realpolitikens grundare Niccolo Machiavelli 1532 vikten av förändring för den som vill behålla sin makt.
Valrörelsen präglades av hätska angrepp på de nu tillträdda regeringspartierna. Tunga socialdemokrater som Anders Ygeman, Lena Hallengren och tidigare statsminister Stefan Löfven varnade återkommande för att en regering stödd på SD utgjorde ett hot mot allt från aborträtt till svensk demokrati. Väljarna underkände dock denna alarmistiska retorik, och Sverige fick en ny regering.
Den borgerliga valsegern visar att verkliga problem som stigande räntor, skenande energipriser och ett ökat antal dödsskjutningar trumfar vänsterblockets halsstarriga värderingsargument. Den som vill vara relevant måste därför, för att parafrasera Machiavelli, leverera trovärdiga svar på dessa frågor. Annars blir man ruinerad politiskt.
Omställningen speglas redan i Magdalena Anderssons drastiska attitydförändring. Från att så sent som i sitt avgångstal avkräva den nya regeringen gränsdragningar mot hat, hot och våld – vilket bör tolkas som en taktik för att skrämma upp folk – har hon nu helt ändrat sitt handlingssätt för att spegla Sveriges förändrade omständigheter.
Den 18 oktober tog hon avstånd från Stefan Löfvens uttalande om att den nya regeringen skulle hota Sveriges demokrati. I riksdagsdebatten uttryckte hon inga invändningar mot den nya regeringens migrations- och kriminalpolitik – och i en stor intervju i expressen tog hon själv åt sig äran för Sveriges migrationspolitiska paradigmskifte.
Med ett sargat centerparti och ett djupt impopulärt miljöparti som koalitionspartners har Socialdemokraterna inte längre något trovärdigt regeringsunderlag kvar. Både LO och Magdalena Andersson har därför gjort en dygd av nödvändigheten och inlett samma smärtsamma omprövning av Socialdemokraternas förhållande till Sverigedemokraterna som borgerligheten genomlidit under tio års tid – under svåra ideologiska konvulsioner. ”Bli inte SD:are” bönar Aftonbladets ledarsida och förtydligar för säkerhets skull sin vädjan genom att fråga om det ”brunnit i hennes huvud”.
”Andersson lägger sig för Tidölaget” jämrar sig Arbetet — och enligt Expressen är ”många besvikna på Andersson.” Som den hastiga totalomsvängningen i NATO-frågan visade är socialdemokratin dock både beredd och kapabel att genomlida betydande trauman för maktens skull.
Smärtan är dock sannolikt mer teoretisk än praktisk eftersom S i sin kärna är påtagligt kompatibelt med SD – från folkhemsnostalgi till arbetsmarknadsregleringar. Det framstår tvärtom osannolikt att en maktberövad socialdemokrati på sikt inte skulle utveckla ett samarbete med SD för att på så vis undvika Machiavellis politiska ruin.
