I april 2018 beslutade en riksdagsmajoritet – mot regeringens vilja – att det så kallade tjänstemannaansvaret borde återinföras. Först häromveckan tillsatte regeringen en utredning i frågan.
Ämbetsmannaansvar fanns i Sverige fram till 1975 och innebar att statliga och kommunala tjänstemän kunde dömas personligen för tjänstefel i mycket högre grad än vad som är fallet idag. Det innebar att en tjänsteman som bröt mot direktiv och regelverk eller begick uppenbara försummelser kunde bli av med sitt jobb eller till och med dömas till böter och fängelse.
Att frågan åter kommit upp på agendan har flera orsaker. Transportstyrelseskandalen 2017 fällde två ministrar och en generaldirektör. Transportstyrelsen gick emot gällande lagstiftning när man placerade känsliga register på servrar på Balkan, något som var ett direkt hot mot rikets säkerhet. Säkerhetsskyddschefen på Transportstyrelsen hade varnat sin generaldirektör för att beslutet som senare fattades utgjorde en ”fara för livet för poliser och officerare som befann sig på fältet”. Det var ett närmast övertydligt exempel på vilka skador som kan ske när en tjänsteman går emot lagar och regler.
Ett annat problem är ”tjänstemannaktivism”. Det sker dock oftare i mindre skala och på lägre nivåer. Till exempel har den uppmärksammats inom jord- och skogsbrukssektorn. Miljöaktivistiska tjänstemän på myndigheter tolkar regelverket i mer radikal riktning än vad som är avsett, något som går ut över enskilda och näringsidkare (ATL 30/10 2018). Även det så kallade UD-upproret inför valet 2018 aktualiserade frågan. Tjänstemän hotade då med civil olydnad vi skulle få en moderatledd regering stödd på Sverigedemokraterna. Vårens coronahantering har i viss mån också väckt frågor om bristande insyn i myndigheternas agerande.
Att stärka tjänstemannaansvaret har i debatten blivit liktydigt med att öka den politiska (och indirekt den mediala) kontrollen av tjänstemännen. Även om det talas om att ökat ansvar också innebär högre status är det svårt att göra någon annan tolkning än att tjänstemännens handlingsutrymme skulle kringskäras. De ska i högre grad vara bundna av lagstiftningen. Det är ett motiv som inte saknar argument. Men det innebär också avvägningar. Om inte effektiviteten ska bli lidande måste någon annan ta ett tydligt övergripande ansvar - läs politikerna.
Tjänstemannaaktivismen utgör ett potentiellt hot mot förtroendet för svenska myndigheter. Det har inte blivit bättre av att värdegrundssignalering allt mer blivit en integrerad del av förvaltningen, inte sällan pådrivet från chefsnivå. Politiseringen ska inte överdrivas, men trenden är oroväckande och i förlängningen riskerar den att leda till krav på att tjänstemännen, enligt amerikansk modell, blir öppet politiskt tillsatta i stället för att anlitas på saklig grund. Öppet politiserade tjänstemän som kan ersättas är trots allt att föredra framför sakkunniga som driver en politisk agenda i skymundan. Professionellt sakkunniga är dock det ideala - ett ideal med gamla anor i Sverige som inte lättvindigt bör kastas under bussen.
Tjänstemannaansvar är inget Alexanderhugg på de problem som finns. Man bör ha klart för sig att grundproblemet handlar om styrning och förvaltningskultur. Svensk förvaltning har under ett antal decennier övergått från så kallad regelstyrning till målstyrning. Tjänstemän förväntas förverkliga politikernas visioner, inte följa detaljerade regler. Det är snarast politikerna själva som varit pådrivande för denna utveckling. Lite tillspetsat kan man säga att en minister idag ägnar mer tid åt att tala med medierna än att styra sitt departement. Det kan vara lite si och så med den styrningen på alla nivåer idag. När tjänstemännen förväntas göra det tunga jobbet är det ofrånkomligt att de också får makt.
Den här utvecklingen har haft tillskyndare både bland de som velat se mer av marknadslösningar i förvaltningen – privata företag arbetar utifrån målstyrning – och de som velat ha en otydlig ansvarsfördelning med partilojala tjänstemän: en ohelig allians av marknadsliberaler och socialdemokratiska maktpolitiker har uppstått.
Att ett utökat tjänstemannaansvar nu utreds är positivt. Att direktiven till skillnad från riksdagsmajoritetens önskan håller öppet för att inte införa något tjänstemannaansvar får anses förlåtligt. Även huvudfrågan förtjänar en grundlig genomgång. En parlamentarisk kommitté hade dock varit att föredra framför ännu en enmansutredning – ett annat förfallstecken i statsförvaltningen.
Ansvarsfördelningen i förvaltningen bör bli mer tydlig. Om tjänstemännen vet att de är personligt ansvariga innebär det också ett stärkt skydd för enskilda medborgare mot godtycklig maktutövning. Tjänstemännen skulle i högre grad tänka sig för innan de går över gränsen. Det vore troligen den största vinsten med en förändring. Men om tjänstemännen blir mer bakbundna innebär det också att politikerna måste ta ett större ansvar. Politikens övergripande handlingsförmåga får inte skadas. Någon måste kunna ta även obekväma beslut och ta ansvar för dem. En handlingsförlamad politik göder lika mycket missnöje som en maktfullkomlig. Vad som krävs för en nyordning är i många fall en annan sorts politiska ledare än vad det nuvarande systemet producerar.
