Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Pengar som ska gå till personer i behov av assistans hamnar i fickorna på kriminella. Bild: Gorm, Kallestad

Karin Pihl: Så urholkar kriminella den svenska välfärden

LSS-systemet är utsatt för omfattande fusk och kriminalitet. Kombinationen av generösa regler för arbetskraftsinvandring och marknadslogik i välfärden har skapat en ohållbar situation.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I mitten av 1990-talet genomfördes den så kallade LSS-reformen. Den syftade till att personer med funktionsnedsättning skulle få rätt till ersättning för att anlita personliga assistenter. När reformen infördes nyttjade 6 100 personer assistansersättning. 2019 hade antalet berättigade personer ökat till 14 000. Kostnaderna uppgick i fjol till 28,5 miljarder kronor.

Lagens syfte är att förbättra livskvaliteten för personer med funktionsnedsättningar. Det har den i stor utsträckning gjort. Men assistansen är också ett av de mest lukrativa välfärdsområdena för kriminella.

Brottsligheten är omfattande. Varje år hamnar miljarder kronor rakt ner i fickorna på grova brottslingar. Exakt hur mycket pengar det rör sig om vet ingen. Åklagaren Björn Rosenlöf skriver i en debattartikel att han skulle bli ”mycket förvånad” om fusket understiger 50 procent av all utbetald ersättning (Expressen 28/9).

En ny rapport från myndighetsgemensamma Nationellt underrättelsecentrum visar på allvarliga systemfel. Ett vanligt kriminellt upplägg är skenanställningar genom arbetskraftsinvandring. Det är ”enkelt och lukrativt att rekrytera assistenter från tredje land” skriver man i rapporten.

Ersättningen betalas ut men personen utför inget arbete. En annan strategi är så kallad social shopping: arbetskraftsinvandrare söker sig till Sverige med syftet att ta del av välfärden snarare än att arbeta. Medföljande familjemedlemmar med omsorgsbehov utnyttjas i vad rapporten beskriver som ”genomströmningsfabriker” – de genererar stora summor till assistansbolagens huvudmän, medan brukarna får liten eller ingen omvårdnad.

Kriminella nätverk använder också möjligheten att bedriva assistans som en ”fasad” och kan bekosta sin brottsliga verksamhet delvis genom ersättningarna från det offentliga. Det finns också kopplingar till våldsbejakande extremism och terrorfinansiering.

Ett system som är till för en av samhällets mest utsatta grupper har blivit en guldgruva för kriminella. Hur är det möjligt?

För det första: Av alla OECD-länder har Sverige ett av de mest öppna systemen för lågutbildad arbetskraftsinvandring. Till skillnad från många jämförbara länder finns inga kvoter, poängsystem eller någon arbetsmarknadsprövning. Vi har också haft en asylmigration som tydligt stuckit ut i Europa, med generösa regler för anhöriginvandring.

För det andra: Sveriges välfärdssystem är sedan 1990-talet ett av världens mest avreglerade och öppna för privata aktörer. Kombinationen är jämfört med många andra länder mycket udda. Målet har varit stor valfrihet, men tycks även möjliggöra stora bedrägerier.

I Sverige blandar vi ofta ihop ”världsbäst” med att vara ”mest extrem”. Det är kombinationen med marknadslogik i välfärdssystemet – där assistansersättningen särskilt sticker ut – och vad som i praktiken är fri arbetskraftsinvandring som skapat problemet.

Systemet måste göras om i grunden. Det räcker inte med några extra miljoner till att utreda brott.

Det måste bli brottsligt att tillskansa sig arbetskraftstillstånd på felaktiga grunder. Lagen om arbetskraftsinvandring måste förändras och behovet prövas mot arbetsmarknaden. Så kallad brukarimport måste betraktas som människosmuggling i lagen.

De professionella kraven inom LSS måste också skärpas. Som Nationellt underrättelsecentrum skriver i rapporten finns det goda skäl att ifrågasätta lämpligheten i att anställa någon som personlig assistent utan vare sig intervjuer eller personliga möten. Yrket kräver en god omsorgsförmåga. För att säkerställa att brukaren får den omsorg han eller hon har rätt till och för att stävja skenanställningar bör en person som arbetar som assistent ha en lämplig utbildning. Kommunerna erbjuder idag kurser inom assistans på två till tre terminer. Det, eller att man kan uppvisa motsvarande kompetens, bör vara ett krav.

Sekretessreglerna måste också luckras upp. Myndigheter måste ha möjlighet att delge information med varandra. Om Migrationsverket misstänker att någon använt felaktiga uppgifter måste dessa omedelbart nå Försäkringskassan, och vice versa.

Systemets allvarliga brister har många offer. Först och främst de personer som inte får den assistans de har rätt till. Men också människor som utnyttjas för människohandel och anställda som utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Och alla skattebetalare förstås, som årligen betalar miljardbelopp åt kriminella vars verksamhet sakta men säkert urholkar den svenska välfärdsstaten.