Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hamid Zafar: Så nedmonterades den svenska skolan

I fjol upptäcktes en bortglömd OECD-rapport från tidigt 90-tal som varnade svenska politiker för utvecklingen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Hur kunde den svenska skolan gå från att rankas som en av de bästa och mest likvärdiga i världen till att idag knappt klara sig över OECD-snittet? De senaste åren har stora mängder tid och resurser i form av statliga utredningar och kommissioner tillsatts för att försöka luska ut hur det kunde bli så här. Men faktum är att vi fick ett facit på den svenska skolans utveckling redan i början av 90-talet.

I fjol upptäcktes en bortglömd OECD-rapport daterad 1992 som varnade svenska politiker för utvecklingen. Märkligt nog var rapporten inte diarieförd hos Utbildningsdepartementet. LO-utredaren Mattias Samuelsson fick vända sig till OECD i Paris för att begära ut den.

Att ta del av rapporten idag, nästan 30 år senare, är en skakande läsning.

Under det tidiga 90-talet genomfördes gigantiska reformer av den svenska skolan inom loppet av ett fåtal år. Dessa skulle få konsekvenser inte bara för skolan men också samhället i stort. Först genomdrevs kommunaliseringen av grundskolan av den dåvarande skolministern Göran Persson. Därefter genomdrev regeringen Bildt friskolereformen.

I sin rapport riktade OECD skarp kritik mot hur reformerna hade drivits igenom och varnade för dess konsekvenser. Äldre skolreformer hade föregåtts av större statliga utredningar och kommissioner. De nya reformerna föreföll ha hastats igenom på basis av politikernas ideologiska nyckfullhet. OECD uppmanade Sverige att iaktta försiktighet och inhämta erfarenheter från andra länder som drivit igenom liknande reformer. Bland annat Australien, som visade på att liknande reformer lett till bristande likvärdighet.

OECD påtalade i sin rapport att det fanns stora risker med decentraliseringen av den svenska skolan då den var illa förberedd och det fanns oklarheter ute i kommunerna kring styrningen av skolan. Det uttrycktes också farhågor om att decentraliseringen var ett sätt för staten att frånsäga sig ansvaret för skolan men framförallt att det som svensk skola var internationellt mest känd för, likvärdigheten i kvalitet, skulle bli lidande.

Vidare framgår av rapporten att OECD påtalade för regeringen att friskolereformen var alltför hastigt framtagen. Detta ska ha avfärdats av politikerna som menade att det på sin höjd endast skulle gå 3--5 procent elever på friskolor. Idag går drygt var fjärde gymnasieelev i friskola och 15 procent av grundskoleleverna.

Allra mest anmärkningsvärt är när OECD frågade regeringsrepresentanter hur de skulle motverka de olikvärdigheter som kunde bli resultatet av reformerna. Svaret blev att det svenska folket inte skulle tillåta ett ojämlikt skolsystem. Politikernas hybris återkommer som en röd tråd i rapporten. Det löser sig. Inga isberg ska kunna stå i vägen för fartyget!

Med facit i hand vet vi att nära nog samtliga av rapportens varningar besannats. Det går inte att backa bandet men rapporten kan lära oss några saker. Att skolan är för viktig för att experimenteras med. De senaste decennierna har skolan successivt monterats ned. Att bygga upp den kommer ta lång tid. En bra början vore att aldrig låta skolan bli ett område för politisk nyckfullhet.