En ung kvinna börjar en utbildning och flyttar till ett studentboende. I samma byggnad flyttar en man in som blir intresserad av henne. Kvinnan försöker vara tydlig med att hon inte är intresserad, men det accepterar han inte. Situationen eskalerar.
Mannen förföljer, trakasserar och bryter sig in i hennes hem. Efter att han misshandlat henne får han kontaktförbud. Men redan samma dag som det utfärdas överträder han det, och fortsätter sedan göra det gång på gång. Ändå får han inte elektronisk fotboja. Kvinnan får inte heller någon information av polisen om att ansöka om det.
Kvinnan lever med självmordstankar och rädsla för att han ska ta livet av henne. Hon vågar inte ha lamporna tända i sin bostad eftersom han då kan se att hon är hemma. Hon är inte ensam över att behöva leva och känna så.
Trots närmare 2500 beslutade kontaktförbud och 4000 anmälda överträdelser fick bara 14 personer fotboja förra året, avslöjade programmet Kaliber nyligen (SR 28/3).
Att så många överträdelser av kontaktförbud har anmälts behöver inte betyda att det finns så många fall där det hade varit motiverat med fotboja. I några fall har samma person behövt anmäla en förövare för överträdelser vid flera olika tillfällen.
Men antalet personer som fått fotboja är anmärkningsvärt lågt i relation till antalet kontaktförbud och anmälda överträdelser. I programmet berättar dessutom Susanne Gosenius, som jobbar på brottsoffer- och personsäkerhetssektionen hos polisen i region syd, att hon kan hitta gärningspersoner med upp till 70 anmälda överträdelser av kontaktförbud. Det utan att det har inneburit någon åtgärd som exempelvis fotboja.
Man skulle kunna tro att det ljusnar. Vid årsskiftet trädde nämligen en ny lag i kraft som innebär att man kan besluta om fotboja utan överträdelse av kontaktförbudet. Tidigare gällde att kontaktförbudet behövde överträdas först. Trots det har det bevisligen skett i få fall. Anledningen är enligt Susanne Gosenius att polis och åklagare inte haft tillräckligt med kunskap. Det understöds också av en rapport av polisen och Åklagarmyndigheten.
En anledning till att fotboja ibland inte beviljas är också att risken för den utsatta inte bedöms vara tillräckligt hög för att det ska vara motiverat att inskränka rörelsefriheten för personen som inte får ta kontakt. Men även om man bedömer att risken för offret är låg, betyder det inte att offret känner så.
I många fall kan risken för den som utsatts för trakasserier och hot kännas så stor att det försämrar livskvaliteten och begränsar vardagen. Om man vill slippa fotboja och att begränsas från att röra sig vart man vill är en bra start att följa lagen, och att inte begränsa andra människors frihet genom att hota och trakassera.
Fler offer skulle få sin vardag och frihet tillbaka om fler förövare tvingades bära fotboja. Det borde väga tyngre än förövarens ”rätt” att få vistas nära offrets hem eller arbete.
