Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Paulina Neuding: Så drabbas samhällets mjukdelar av brottsligheten

När samhället förlorar kontrollen får lärare och bibliotekarier ta smällen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Elever som misshandlar lärare med cykelkedja. Lärare som utsätts för spottloskor. Det är efter flera sådana incidenter som ett antal anställda på Nytorpsskolan i Hammarkullen utrustats med larm på jobbet. Det avslöjade GP förra veckan (23/10). Larmen går direkt till polisen, och ska skydda lärarna från att utsättas för våld från sina egna elever.

Det är en otäck nyhet, men den kan samtidigt inte komma som en överraskning för någon som följt utvecklingen i svenska segregerade områden det senaste decenniet, inte bara i Göteborg. I bostadsområden där kriminella dominerar, kommer våldet, hoten och tystnadskulturen att följa med även till skolan. Detta är ytterligare en utveckling som ingen person i beslutsfattande ställning har rätt att bli tagen på sängen av.

Vi såg även detta komma.

Samtidigt kräver Lärarnas Riksförbund att regeringen utreder ett särskilt rättsligt skydd för skolpersonal, motsvarande det som numera finns för blåljuspersonal. Tanken är att svenska lärare ska få stöd i sitt arbete med att undervisa om demokratins grundvalar, och det föranleds naturligtvis av förra veckans terrormord på en lärare utanför Paris.

Ett sådant särskilt skydd kan för all del vara effektivt. Men det påminner också om de vidare konsekvenserna av att samhället förlorar kontrollen över brottsligheten, och vad det egentligen är som sägs när ansvariga politiker talar om att ”samhället måste agera” mot denna brottslighet. Det är inte i första hand polisen eller väktare som står i frontlinjen mot gäng, klaner och småkriminella, utan samhällets mjukdelar: Lärare, socialarbetare, bibliotekarier.

I debatten talas det om angrepp mot dessa olika mjukdelar som skilda saker. I själva verket rör det sig i regel om olika uttryck för samma sociala nedgång. Härom året besökte jag två utanförskapsområden i Västerås där biblioteken tvingats anpassa sina öppettider till hotfulla gäng. I stadsdelen Bäckby har man dragits med en lång rad problem, från attacker på bussar till bilbränder. Biblioteket ligger inrymt i en byggnad tillsammans med fritidsgård och skola, och hade när jag var där plågats av ungdomsgäng till den grad att man tvingats dra ner på öppettider och utrusta personalen med larm vid disken. Men också på fritidsgården i samma byggnad hade det förekommit hotfulla situationer. Där tvingades personalen bära larm på sig.

Jag fick veta att knarklangare stryker runt utanför i väntan på skolungdomarna.

Även i Västerås lovade ansvariga politiker att samhället skulle stå på sig mot dem som hotar. ”Vi måste sätta gränser,” lovade kommunstyrelsens ordförande Anders Teljebäck när jag talade med honom.

Vad innebär det i praktiken?

Det innebar i detta konkreta fall att det stod en kvinnlig bibliotekarie bakom disken på sitt jobb och var rädd.