Europa rör sig åt rätt håll. Mellan 2011 och 2017 minskade antalet personrån med 24 procent. Från 522 000 anmälda rån årligen till 396 000 på sex år. I exempelvis Polen mer än halverades antalet personrån mellan sekelskiftet och 2010-talet.
Sverige avviker från utvecklingen. I Nationella trygghetsundersökningen har andelen personer som rapporterar att de utsatts för personrån ökat varje år från 2014. Från 0,6 procent för sex år sedan till 2018 års 1,4 procent. Förra året ökade även antalet sprängdåd i Sverige till häpnadsväckande nivåer. Till och med november månad hade 236 sprängningar ägt rum i landet.
Bostadsinbrotten, fickstölderna, trafikbrotten samt bedrägerierna minskar i antal från föregående år, enligt färsk statistik från Brottsförebyggande rådet. Men samtidigt ökade personrån mot barn med 31 procent. Likaså misshandel mot barn ökade med 7 procent, samt våldtäkter, narkotikabrott och personrån mot vuxna.
Sprängdåd samt rån mot barn. Med dessa brott utmärker sig alltså Sverige i ett europeiskt sammanhang. Enbart Ukraina, där ett lågintensivt krig mot separatister pågår, kan mäta sig med antalet sprängdåd i Sverige. Sätter man föregående års 236 sprängdåd i ett globalt sammanhang är det bara Afghanistan, Irak, Jemen och Syrien som hade fler rapporterade incidenter. Det bör tilläggas att sprängdåden i dessa länder resulterade i ett stort antal dödsfall, vilket ännu inte är fallet i Sverige.
Brottslighetens brutalitet har också ökat i Sverige, trots att det totala antalet brott inte ökar nämnvärt och i vissa kategorier minskar. I fallet med rånen handlar det i många fall inte enbart om hot som slutar med att offret blir av med sina värdesaker.
Förnedring och misshandel blir vanligare inslag och ibland filmar förövaren händelseförloppet. Rånens karaktär visar att det handlar om något mer än enbart ekonomisk vinning. Sadismen och förnedringen har blivit ett självändamål
Även de många sprängdåden vittnar om en kriminell miljö som är så hänsynslös att den inte tar eventuella "civila" offer med i beräkningen när attentat planeras. Några av de mer omfattande dåden har ägt rum i bostadsmiljöer. Det är ren och skär tur att inte fler har skadats.
En liten andel av befolkningen drabbas direkt av våldet. Men likt terrorism, som i regel skördar få dödsoffer men påverkar betydligt fler, får brottsutvecklingen långtgående konsekvenser. Samhället förändras när hotet om våld och berövad trygghet i vardagen ökar. Att det finns brottskategorier, likt bedrägerier och fickstölder, som minskar är klen tröst när brotten som ökar i antal är så personligt drabbande och brutala.
Detta är torr och distanserad statistik. Det är en beskrivning som gör de faktiska händelserna abstrakta och avlägsna. Lika futtigt känns det att återigen kräva av vår regering att den gör något, vadsomhelst. Men det som händer saknar motstycke i modern svensk historia. Det nya normala är inte på något sätt normalt. Ändå har det blivit det på kort tid.
Löfvenregeringen beklagar givetvis utvecklingen. Vad ska den annars göra? Men när presskonferenserna är över och statsråden kan släppa de allvarliga ansiktsuttrycken fortsätter oförminskat rånen och sprängdåden. Om regeringen inte går från ord till handling kommer det få långtgående konsekvenser för hur vi betraktar våra medmänniskor och vår personliga säkerhet.
