Martin Luther King håller tal i Atlanta, USA, 1960.
Martin Luther King håller tal i Atlanta, USA, 1960.

Så återupptäckte antirasismen segregationen

Att dela upp människor utifrån hudfärg går rakt emot den demokratiska idén om sammanhållning och jämlikhet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Antalet indianer i USA i åldern 15-19 år var 1960 strax under 50 000. 1980 var antalet indianer i åldern 35-39 år över 80 000. Det är ju besynnerligt eftersom det måste vara samma människor som hunnit bli tjugo år äldre. Folk föds inte i vuxen ålder och eftersom vi talar om människor tillhörande de indianstammar som bor i USA kan det inte bero på inflyttning från Sydamerika eller Kanada. Så vad hade hänt?

Förklaringen är att under 1960- och 70-talen började allt fler amerikaner med indianska rötter långt tillbaka i tiden identifiera sig som indianer. Orsaken är inte svår att räkna ut. 1964 förbjöd president Lyndon Johnson den öppna diskrimineringen av svarta i den amerikanska södern, den som gjorde att svarta och vita hade särskilda parkbänkar, platser på bussar och tåg, egna vattenfontäner och väntsalar, åtskilda restauranter och liknande.

ANNONS

Den direkta orsaken var medborgarrättsrörelsens kamp under ledning av Martin Luther King jr. Men rörelsens framgång berodde på den svarta medelklass som vuxit fram under hela 1900-talet, som inte ville finna sig i att behandlas som andra klassens människor. I andra världskrigets kölvatten hade man dessutom sett vad aggressiv rasism kunde leda till.

Ekonomen Thomas Sowell, som är den som tagit fram siffrorna om de över trettio tusen fler indianerna, är svart och föddes i den amerikanska södern 1930. I sin självbiografi skildrar han hur han besökte Washington som tonåring på 1940-talet och igen tio år senare. På 1940-talet var rasdiskrimineringen en självklarhet i den amerikanska huvudstaden. Ett årtionde senare präglades samhället fortfarande av diskriminering, men människorna var tydligt besvärade av att de måste följa de rasistiska reglerna.

Rasismen slutade att vara offentligt acceptabel. Vilket den varit under stora delar av 1900-talet. Men än i dag finns en form av rasism som lever vidare även om det inte finns lika många rasister. Är du uppvuxen i ett svart getto och inte har någon utbildning spelar det inte så stor roll om människor inte längre öppet förtrycker dig. Du lär ändå inte få ett högbetalt toppjobb i alla fall, utan risken att du får leva ditt liv i misär är fortfarande hög. Detta är alltså en sorts rasism utan rasister.

ANNONS

För att motverka detta införde många amerikanska universitet särskilda kvoter för intagning av minoritetsgrupper, en positiv särbehandling. Men det fick konsekvenser som nog ingen tänkt på. Att antalet indianer på utbildningarna steg är en sådan konsekvens. När det blev lättare att komma in på universitet om man uppgav att man var indian blev det lockande för den vita medelklass som ville in att hänvisa till någon indiansk förfader.

Den positiva särbehandlingen som tänktes hjälpa indianer från reservaten att ta sig upp gav i stället en genväg åt människor som redan hade det bra. Vita med afrikansk bakgrund långt bak i historien har också identifierat sig som svarta när det gett dem en räkmacka.

Men samtidigt hände en annan sak. Redan från början kritiserades positiv särbehandling för att det var en omvänd rasism. Mot det uppfanns ett försvar och det stavades mångfald. Det ansågs göra institutionerna bättre om de kunde visa på en mångfald av studenter. Men därmed hade universitet och andra som började prata om mångfald målat in sig i ett hörn. För syftet med den positiva särbehandlingen var ju inte mångfald, utan integration.

Man kan säga att Förintelsen var den europeiska kulturens väckarklocka. En vanlig kultursyn i Tyskland under 1800-talet handlade om kulturers renhet, om att influenser utifrån var något dåligt och att ett lands kultur hängde samman med dess folk och dess jord. Sådant tänkande var en bra grogrund för nazismen och i slutet av 1940-talet var det därför många som påpekade att det som gjort Europa och dess kultur så framgångsrik och speciell var blandningen. I Europa möttes kulturerna från Aten, Jerusalem och Rom.

ANNONS

Den katolska kyrkan och medeltidens lärda var goda exempel på hur den europeiska kulturen hämtat näring ur de olika traditioner som de tre städerna representerade. Till det tillfördes Luthers reformation på tysk grund, den westfaliska fredens erkännande av människors och nationers rättigheter och slutligen upplysningens vetenskapssyn.

Denna blandning hade skapat den europeiska kulturen. Mångfald var därför något gott. Det sades efter kriget av lärda och debattörer från skilda skolor och politiska inriktningar. Claude Lévi-Strauss hävdade det i sin lilla skrift ”Race and history” 1952 och Leo Strauss för fram liknande tankar i ”Natural right and history” från samma år. Deras namn liknade varandra och i denna fråga hade de samma idé, men för övrigt är det svårt att tänka sig tänkare som politiskt stod längre ifrån varandra, där Lévi-Strauss blivit postmodernismens husgud och Strauss ses som mannen som orsakade högervridningen i politiskt tänkande under 1900-talets andra hälft.

Men när tanken på mångfald upprepades några årtionden senare glömde man bort det där med blandningen. Än en gång kom tanken på kulturers renhet in i bilden. Mångkulturalisterna var inte ute efter att blanda kulturer, utan att behålla dem rena.

Det amerikanska valspråket är ”E pluribus unum”, ur många en. Landet berömde sig med att vara en smältdegel. Det var visserligen inte sant, för amerikaner lever i påfallande hög grad i särskilda kvarter beroende på varifrån de härstammar, men målet var att alla skulle smälta samman i en amerikansk kultur. Men i takt med att universiteten började hylla mångfalden uppstod också studier (i) om minoritetsförfattare och i svart och latinamerikansk kultur. På 1980-talet började minoritetsstudenter organisera sig och kräva sina rättigheter.

ANNONS

De menade att livet i studentbostäder var dem främmande och rent av hotfullt. De fick därför egna studenthem. 1995 fanns på Cornell University ett tiotal ”Program houses” där olika aktiviteter som musik, miljövård, afroamerikansk kultur och ”hispanic culture” bedrevs. De var öppna för alla, men i praktiken var det svarta som bedrev afroamerikanska studier och latinos som studerade ”hispanics”. Kritiker skämtade och sade att det började bli dags för minoriteterna att kräva egna matsalar, toaletter och vattenfontäner.

Universitetets nytillsatte president anklagades för rassegregering och ville därför endast tillåta dessa verksamheter för elever i de högre klasserna, så att alla inledningsvis skulle blandas.

Om han trott att han skulle få medhåll av antirasister och minoriteter för att han ville integrera studenterna, bedrog han sig.

Studenter matstrejkade och den svarte pastorn och sedermera presidentkandidaten Al Sharpton kampanjade mot universitetet. Hans språkbruk lät som 1960-talets medborgarrättskämpar, men målet hade blivit det omvända. I stället för att som Martin Luther King strida mot segregationen stred Sharpton för den.

Vi har sett dessa amerikanska företeelser spilla över också till den svenska ankdammen. Tanken på mångfaldens välgörande effekter har blivit i det närmaste en dogm och även hos oss glömmer man bort att de som kom med idén förespråkade blandningen och inte kulturens renhet. Som impulser utifrån var mångfalden livgivande, men allt blandades ändå så att det var den befintliga kulturen som tog upp impulserna.

ANNONS

Den europeiska kulturen blev stark, men var ändå europeisk. Den amerikanska smältdegeln inlemmade människor av olika ursprung, men det var ändå en amerikansk kultur. Att dela upp människor med olika kulturer i skilda rum, som man försökt få till i den akademiska världen, har sina förebilder i länder som alla har det gemensamt att de varit diktaturer. Demokrati kräver sammanhållning.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS