Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kanske sitter en framtida Nobelpristagare här? Bild: Christine Olsson/TT

Särbegåvade har också rätt till en bra skola

I Sverige har det länge funnits en föreställning om att de särbegåvade eleverna inte behöver särskilda insatser, men en kunskapsnation kan inte behandla sin potentiella framtida Nobelpristagare så styvmoderligt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Svensk skola dras med många problem. Ett som de sällan talas om är de understimulerade och särbegåvade eleverna. Det är nämligen lika viktigt att de särskilt begåvade får undervisning på en nivå som utmanar och utvecklar dem, som att de som har svårt i skolan får hjälp. I svensk skola har tyngdpunkten i stället länge legat på att lotsa igenom de många eleverna som befinner sig mellan dessa två grupper med särskilda behov. Men barn och unga med hög intelligens har samma behov av att bli uppmärksammande och undervisade som alla andra barn.

Omkring fem procent av eleverna i den svenska skolan kan kategoriseras som särbegåvade. Dessa elever kan vara svåra att upptäcka då deras förmåga inte alltid kommer till uttryck i höga betyg och närvaro i klassrummet. Inte sällan är de uttråkade på grund av den understimulerande miljö som de befinner sig i.

Gymnasieläraren och specialpedagogen Mona Liljedahl har författat den första pedagogisk-didaktiska boken i Sverige och enligt henne är det en paradox att Nobelprislandet Sverige internationellt gjort sig känt som ”ett u-land när det gäller särbegåvning”.

Varför det förhåller sig på detta vis, i ett land som säger sig vilja konkurrera med kunskap (inte med låga löner), kan man bara spekulera kring. Sannolikt hänger synen på särbegåvning samman med den generella synen på kunskap som dominerat svensk skola sedan 1970-talet. Det vill säga föreställningen om att kunskap och bildning är något exkluderande, rentav elitistiskt, som skapar klyftor. I realiteten förhåller det sig precis tvärtom: kunskap och bildning är det som överbryggar just klyftor, det som möjliggör klassresor.

Att missa de särbegåvade eleverna innebär en stor förlust för såväl den enskilde som för samhället i stort. Det är ett oförsvarligt slöseri av mänsklig kapacitet. Enligt Liljedahl mår många av de särbegåvade barnen mycket dåligt då de aldrig får sina behov tillgodosedda.

Detta har Kungsbacka kommun insett. Sedan en tid tillbaka drivs projektet Team som syftar till att hjälpa skolornas personal med att identifiera och stötta särskilt begåvade elever. Teamet består av tre lärare som åker till skolor som tror sig ha identifierat särskilt begåvade elever. Väl där håller de några lektioner med de specifika eleverna, försöker ta reda på elevernas intresseområden samtidigt som de stöttar lärarna så att de bättre ska kunna möta eleverna.

Kungsbacka kommuns projekt ska utvärderas och revideras nästa höst men initiativet borde inspirera Sveriges samtliga kommuner. Då många högbegåvade elever inte nödvändigtvis överensstämmer med bilden av ”duktiga elever”, kanske för att de är väldigt stökiga eller väldigt passiva och dagdrömmande, är risken stor att de försvinner under radarn. Inte minst i socioekonomiskt utsatta områden där problembilden kan vara svårhanterlig är risken stor att dessa barn blir osynliggjorda.

Skolan ska fungera som en dörröppnare, inte som en förvaringsanstalt, i ett välfungerande samhälle. Om Sverige vill framstå som en kunskapsnation, som inte bara delar ut - utan som också tilldelas Nobelpris, måste skolan utformas och lärarna utbildas för att kunna möta alla barn utifrån deras individuella förmåga. I grunden är frågan om att alla barn ska få en skolgång som är anpassad efter deras förutsättningar en fråga om rättvisa.