Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Säkrare att vara respekterad än älskad

Månadens akademiker Katarina Barrling reviderar Machiavellis överlevnadsråd från 1500-talet.

Det är mycket säkrare att vara fruktad än älskad.

Så löd Niccolò Machiavellis överlevnadsråd till en renässansfurste 1513. Jag skulle vilja föra det vidare till vår tids politiker 2017. Det lyder då, lätt reviderat: Det är mycket säkrare att vara respekterad än älskad. Det gäller inte minst om vi talar om den kärlek som förmedlas via hjärtan och ”likes” på sociala medier.

För även politiken färgas alltmer av strävan efter dessa flyktiga ömhetsbetygelser och hejarop. Och eftersom vägen till dessa hjärtan går via kattungar, grälsjuka och lättköpta skämt, så får vi en social struktur som belönar sådana beteenden. Även hos politiker.

Logiken är obönhörlig. Den folkvalde vill vara representativ, och i den svenska egalitära kulturen är detta liktydigt med att inte framstå som upphöjd, utan att ”bjuda på sig själv”. Det kan man förvisso göra med bibehållen värdighet och respekt, men balansgången är inte alldeles lätt.

Den värdighet som är en förutsättning för mer beständig respekt – även utanför den egna beundrarskaran – tillmäts däremot allt mindre betydelse. Värdighet? Så långsamt, så tråkigt och – värst av allt – så omodernt! Coola, moderna Sverige har passerat stofilstadiet.

Folkets kärlek må vara en kraftfull belöning, men den är nyckfull. Det är just denna nyckfullhet som ligger bakom Machiavellis förmaning: ”Ty om människorna kan man i allmänhet säga att de är otacksamma, flyktiga och hycklande”. Frågan är om den folkliga flexibilitet Machiavelli talar om någonsin varit så tydlig som i sociala medier. Lätt fånget, lätt förgånget.

Den bekräftelsesjuka som grasserar inom politiken för närvarande får även utrikespolitiska följdverkningar. I dag kan främmande makt när som helst studera hur svenska politiker ägnar sig åt småskurenheter på Twitter. Samtidigt som riket förfasar sig över att Nordamerika fått en twitteraktivist till president. För att bo i ett så litet glashus är det stora stenar vi kostar på oss.

Beteendet är blocköverskridande, men blir förstås särskilt bekymmersamt när det uppvisas av landets regering. Som när vice statsminister Isabella Lövin driver gäck med USA:s president genom att twittra en numera välkänd bild av sig och sin stab. Den som skämtar tar alltid en risk – att bli missförstådd, väcka anstöt, eller bara göra bort sig – det gäller i politiken lika väl som vid en privat middagsbjudning. Om Lövin vill ta denna risk för egen del är hennes ensak, men i rollen som företrädare för Sverige vidgas risktagandet rejält.

Sverige är en mycket liten nation. Därtill ett land med en särpräglad kultur, inbegripet synen på vad som är roligt. Detta lilla land behöver för närvarande navigera i en mycket komplicerad omvärld: med ett USA som hon inte känner igen, ett Ryssland hon fruktar och – störst av dem alla – ett Kina hon i stort sett inte vet någonting om. I en sådan situation kan det vara en idé att gå varsamt fram. Eller diplomatiskt, för att nu ta till en urmodig teknik.

Den vice statsministerns twittersuccé visade sig också vara just så riskabel som man kunde befara. Ärevarvet avbröts som bekant av mindre feministiskt välregisserade bilder av statsråd med slöja i Iran, ett bakslag som i sin tur bemöttes med ett försök att skoja till det – igen – denna gång med ironiska bilder av kvinnliga statsråd iförda hatt vid Kanadas statsbesök. En manifestation landets finansminister Magdalena Andersson sedan bad om ursäkt för. De lättköpta hyllningarna hade förbytts i lika lättköpta – och tröttsamma – hånfullheter. Det stänkte på hela regeringen, men också på det land regeringen företräder.

Det är svårt att inte lyfta åtminstone ett ögonbryn när regeringen efter dessa piruetter på den utrikespolitiska scenen klagar över den Sverigebild som ges i andra länder. Den handlar förvisso om andra saker, men det säger sig själv att Sveriges uppträdande i stort påverkar vilken bild andra länder vill ge av vårt land. Sveriges anseende helt enkelt. Det är mycket säkrare att vara respekterad än älskad. Fortsätter svensk politik på twitterspåret lär vi få problem med båda.

Katarina Barrling är filosofie doktor i statsvetenskap.

Se mer från - Månadens akademiker
Mest läst