När en ask med jordgubbar visar sig vara oväntat dyr brukar de flesta fundera en extra gång. Är det fortfarande värt att köpa lika många jordgubbar som planerat, eller borde pengarna i stället läggas på något annat?
Den avvägningen verkar dock vara helt främmande när en regering beslutar om infrastrukturprojekt för många miljarder.
Det tycks vara närmast en naturlag att vägar, järnvägar och andra byggen alltid blir dyrare än vad som från början var tänkt. Men en ny rapport från Riksrevisionen (29/6) visar att kostnadsökningarna bottnar i flera brister hos både Regeringskansliet och Trafikverket.
Granskningen sträcker sig över tio år tillbaka i tiden, och inkluderar alltså flera regeringar. Men talande är att mellan 2014 och 2018 ökade kostnaden för projekt i den nationella planen med 39 procent i snitt, motsvarande 58 miljarder kronor. Ett exempel är Ostlänken genom Östergötland, vars kostnad steg med 10 miljarder kronor.
Om kostnaderna ökar då byggarbetet redan är i gång är det svårt att tvärt avbryta det hela. Men så är oftast inte fallet, visar det sig. I stället sker den kostnadsmässiga expansionen under planeringen.
Det är i sig inget konstigt att kostnader justeras när en väg eller järnväg utformas på skrivbordet. Desto märkligare är att regeringen inte reagerar på de nya kalkylerna genom att ändra eller ompröva besluten.
En del av skulden kan också läggas på Trafikverket, som av allt att döma inte utnyttjar möjligheten att lära av tidigare felberäkningar.
Trots att så många byggen blivit mycket dyrare i slutändan fortsätter myndigheten att räkna för lågt i den första kostnadskalkylen.
Ett skäl till det, enligt Riksrevisionen, är att slutrapporter från tidigare projekt sällan läses inför att nya ska planeras. Med hjälp av sådana rapporter hade andra projektledare kunnat lära av tidigare misstag, men ofta bedöms läsningen ta för lång tid.
Trafikverket fortsätter alltså att leverera bristande kostnadskalkyler, som regeringen i sin tur baserar besluten på. När mer träffsäkra beräkningar kommer senare i processen gör det ingen eller liten skillnad.
Det är knappast ett sunt förhållande mellan regering och myndighet, medan alla som betalar skatt får lägga ut det som saknas mellan kostnadskalkyl och verklighet. På Riksrevisionens artiga språk är bedömningen att det finns ”stor förbättringspotential”.
Att stora kostnadsökningar är mer regel än undantag inger knappast förtroende inför pågående och kommande byggen. Men dessvärre lär politiker även fortsättningsvis tycka att det är mer attraktivt att ta spadtag och klippa band än att granska kostnadskalkyler och ompröva beslut.
Många ser det också som ett löfte att ett projekt ska genomföras, nästan oavsett hur dyrt det blir i slutändan. Men det bästa vore om sådana löften till väljarna också gällde hur mycket något får kosta.
