”Det skulle vara roligt att träffa svenskar så att jag lär mig språket. Här hör jag mest afghanska och arabiska språk.” Dessa ord yttrades av elvaåriga eleven Haia Abo Qarah, nyanländ från Syrien på Rosengårdsskolan i Malmö i SVT år 2016. Då hade inte en enda elev med svenska som förstaspråk gått på skolan under de senaste 14 åren.
Låt oss för ett ögonblick begrunda flickan Haias situation. Flykten till Sverige omstöpte hela hennes tillvaro i grunden. Haia hade säkert likt många andra barn som tvingats lämna det krigsdrabbade Syrien en förväntansfull nyfikenhet inför ankomsten till ett helt nytt land.
Jag kan identifiera mig med känslan. Själv kom jag till Biskopsgården i Göteborg som flyktingbarn i slutet av 1980-talet. Mer än 30 år senare minns jag än idag den pirriga känslan i mina första möten med det främmande språket och den främmande miljön som sedermera kom att bli en del av mig själv. Till skillnad från Haia hade jag tur. Jag hade svenska elever i min klass och fick de rätta förutsättningarna för att snabbt lära mig svenska.
Att kunskapsgapet mellan svenska elever och elever med invandrarbakgrund ökar har varit känt länge. När PISA-resultaten nyligen redovisades var smolken i bägaren att resultatskillnaderna mellan inhemska elever och elever med utländsk bakgrund de högst uppmätta av alla OECD-länder.
Mönstret går igenom i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. En stor del av förklaringen är skolsegregationen.
Mot bakgrund av detta är det ofattbart att politikerna i Malmö i fjol beslutade sig för att öppna Rosengårdsskolans högstadium på nytt. När högstadiet lades ner 2013 hade skolans niondeklassare de lägsta resultaten i Sverige. Endast 24 procent av eleverna var behöriga till gymnasiet.
Politikerna motiverade stängningen med att eleverna inte klarade undervisningen eftersom de i begränsad utsträckning kom i kontakt med det svenska språket. Eleverna fördelades på andra skolor i kommunen och knappt två år senare hade antalet elever med gymnasiebehörighet fördubblats.
I Sveriges Radios reportage Skolministeriet intervjuades en av skolans elever på det nyöppnade högstadiet om varför han har valt att gå på Rosengårdsskolan. Eleven som är född i Sverige uttrycker på knagglig svenska att han bara förstår ”ortensvenska” och att han upplever det svårt att uttrycka sig på ”normal svenska”. Eftersom han bara gått på en skola där ”ortenssvenska” talas så upplever han sig exkluderad från det övriga samhället.
I reportaget motiverar Malmös skolkommunalråd Sara Wettergren (L) skolans öppnande med att eleverna har behov av trygghet och att vistas i sådan skolmiljö som eleverna redan är vana vid. Samma miljö som alltså resulterat i att eleverna blivit så pass avskurna från majoritetssamhället att de upplever kontakten med svenskan som främmande.
Skolan är en plats där unga ska växa genom att utmanas. Säkerligen känner alla vuxna till utmaningarna som väntar i arbetslivet efter avslutad skolgång. I malplacerad iver att klippa av spretiga grenar har man lyckats klippa av bonsaiträdets rot.
