Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Josefin Utas: Rikspolitikerna borde lära av lokalpolitiken

I lokalpolitiken försöker man lösa problem gemensamt utifrån praktiska utgångspunkter. Svensk rikspolitik skulle tjäna på att i högre grad anamma en sådan inställning istället för att söka konflikt för konfliktens skull.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Inom politiken finns ett behov att markera skillnader mellan olika partier och representanter. Man konkurrerar också om människors röster. Det gör att debatten och retoriken stundtals kan bli hård och innehålla en del tjuvnyp. Men så kan det inte vara hela tiden.

Debatten har varit hätsk på sistone, med smädesord och smutskastning från regeringspartierna mot oppositionen. Förutom att det har varit osakligt och ohederligt, så visar deras beteende att de inte respekterar oppositionen. Vad värre är: De är beredda att offra bästa möjliga resultat för landet och medborgarna.

Den politiska oppositionen i en demokratisk församling, det vill säga de som inte är del i den styrande majoriteten, är inte meningslös. Tvärtom har den en mycket viktig roll att fylla.

Oppositionen ska granska de som styr, men också bidra med sina erfarenheter, sin kunskap och andra perspektiv för att hitta lösningar på problem och förbättra förslag. Så kan det i alla fall fungera, och det gör det ofta lokalt.

I kommunerna spelar partitillhörigheten mindre roll och man försöker lösa saker på ett mer pragmatiskt sätt, tillsammans. Där kan det leda till att udda koalitioner styr, eftersom det avgörande är om man kan få något gjort i konkreta frågor. Vadstena styrs exempelvis av en koalition mellan Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I Sollefteå styr Centerpartiet tillsammans med Vänsterpartiet.

När de styrande och oppositionen slår sina kloka huvuden ihop, och försöker göra det bra för invånarna, då fungerar politiken som bäst.

Det är en tjusning att sitta på ett kommunalt nämndmöte där ledamöter från alla partier känner ett ansvar för frågan som diskuteras, och alla går in med en vilja att försöka vända på alla stenar och ta bästa möjliga beslut. Sedan får inte alla sin vilja fram förstås, men så är demokratins spelregler. Då har man ändå gjort så gott man kunnat.

Att bete sig illa och tala ner meningsmotståndare kräver ingen större intelligens eller kompetens – att lösa komplexa samhällsproblem är desto svårare. Just därför är allas bidrag och synpunkter så viktiga i politiken.

Under hösten har riksdagens ledamöter lämnat in 4150 förslag i form av motioner. Vanligen får inga bifall om de kommer från oppositionspartier. Hur vore det att börja granska dessa utifrån faktiskt innehåll i stället för att avslå dem per automatik om de har ”fel” avsändare?

Det går förvisso inte att styra Sverige endast utifrån enskilda motioner. Större grepp behövs i form av samtal och förhandling rörande de stora samhällsproblem som finns. Finns det då enighet i en viss riktning hos tillräckligt många partier, bör de gå samman och driva igenom det.

Sverige behöver inte mer splittring. Det vore bra om de folkvalda på riksnivån kunde dra lärdom av hur det fungerar på lokal nivå och bli mer lösningsfokuserade och mindre taktiserande. Goda förslag är goda, oavsett vem eller vilka som kommer med dem.

Bra folkvalda har integritet och håller hårt i sin egen kompass, men är kloka nog att ta in det bästa från meningsmotståndarna. Det blir en vinst både för dem själva och för medborgarna.