Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Josefin Utas: Riksdagssämja är inte viktigare än demokratin

Riksdagen har jobbat med reducerat antal ledamöter under pandemin. Ingen har ifrågasatt det, trots att det helt förändrar svensk parlamentarism.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I samband med coronapandemin har antalet ledamöter som deltagit vid omröstningarna i riksdagen minskats ordentligt. Från mars 2020 till och med september 2021 bestod riksdagen endast av 55 röstande ledamöter i stället för det normala, 349 stycken.

Ett litet fåtal ledamöter har agerat representanter för sin partigrupp. Partierna har valt ut de ledamöter som ska rösta i varje votering. Bakom hela detta förfarande ligger en överenskommelse mellan riksdagens partier.

Detta har ”fungerat bra”, enligt det riksdagsledamöterna själva har uttryckt under tiden med den reducerade riksdagen. Slutsatsen bekräftas i en rapport som blev klar innan jul, Riksdagen under coronapandemin. Den har genomförts, på uppdrag av riksdagen, av en parlamentarisk kommitté med representanter från alla partier.

”Fungerat” har detta alltså. Men vad hände med folkviljan? Med ledamöternas personliga mandat? Fem av sex ledamöter har inte fått möjlighet att utöva den makt som de fått av väljarna. Inte heller har de behövt ta det ansvar de borde ha tagit genom att avlägga sina röster i voteringarna.

Flera saker spelar förvisso roll i det demokratiska systemet och för att folkviljan ska komma till uttryck, så som riksdagsutskottens arbete, debatterna, vad de säger till medierna. Till syvende och sist är det dock vilken knapp de folkvalda trycker på i omröstningarna som avgör besluten som folket måste leva med.

Hur detta kan ha fortgått under en mer än en tredjedel av mandatperioden är något av ett mysterium. Ifrågasättandet av förfarandet har i princip varit icke-existerande.

Bland riksdagens 349 ledamöter torde det finnas åtminstone några som har sett de demokratiska bristerna med en kraftigt reducerad riksdag. Men inga självständiga och starka ledamöter har slagit näven i bordet under pandemin. Ingen har dundrat i media, å medborgarnas vägnar. Inte någon har ifrågasatt varför ingen teknisk lösning tas fram som gör att alla riksdagsledamöter kan ta sitt personliga ansvar och tillåtas rösta.

Vore det viktigt att riksdagens alla ledamöter kunde avlägga röster, så hade det gått att lösa. Den bistra sanningen är förstås att det inte har varit viktigt. Följsamhet och bekvämlighet är det som har styrt.

Det är inget nytt att individerna i riksdagen har kommit att spela en underordnad roll och sällan röstar annorlunda än sina partier. ”Partipiskan” är ett välkänt begrepp, liksom ”knapptryckarkompaniet”, efter titeln på en bok av tidigare riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson.

Lojalitet finns inte bara med partikamraterna, utan även med alla kollegor i den arbetsplats som riksdagen utgör.

Att foga sig och följa flocken är beteenden som är viktiga ibland, men riksdagen ska vara folkets företrädare och är inte platsen som borde karaktäriseras av social anpasslighet.

Riksdagsrapporten menar att det finns ett behov att ta fram en ramreglering för hur riksdagsarbetet kan fortskrida under olika typer av kriser, något som saknas i dag.

Ett större hot mot att inte allt är noggrant reglerat, är ändå en lealös riksdag där ledamöterna saknar mod och integritet att säga ifrån. En sådan har inte förmågan att lösa någonting, oavsett hur många ledamöter den må ha.