Lugnet börjar lägga sig över Frankrike efter de senaste veckornas kravaller. Upploppen och plundringarna startade strax efter att det blev känt att 17-årige Nahel Merzouk, med familjebakgrund i Nordafrika, skjutits ihjäl av fransk polis. Resultatet två veckor senare är hundratals skadade poliser, en död demonstrant och skador på infrastruktur och byggnader för 11 miljarder kronor. Bussar, bilar och skolor har satts i brand.
Förklaringarna till upploppen har varit slentrianmässiga: ekonomisk ojämlikhet och rasism i det franska samhället. Påståenden som inte går att förneka, men inte heller är vidare mycket till förklaring. Orden skrapar bara på ytan.
Ekonomisk ojämlikhet utmärker många europeiska länder. Förekomsten av en etniskt segregerad underklass likaså. Etniska motsättningar, rasism och fördomar uppstår inte i ett vakuum utan hänger samman med hur samhället är socialt och politiskt strukturerat. Vi hör till exempel sällan talas om några upplopp av den romska minoriteten i Rumänien trots att den är både fattigare och mer stigmatiserad än nordafrikanska ungdomar i Frankrike.
Frankrike utmärker sig på flera sätt som har betydelse. Landet har en mer våldsam kolonialhistoria än Storbritannien. Algerietkriget är det mest iögonenfallande exemplet. Men fransmännen visade generellt en lägre tolerans för inhemska sedvänjor och styrelseformer än britterna. Det hänger samman med den franska statens dominerande ställning i fransk kultur. Till skillnad från i det liberalkonservativa Storbritannien har fransk politik handlat om att få rätt genom centralmakten. Landets historia är som bekant full av folkliga resningar och fransmännen är berömda för sina protestaktioner. På samma sätt, och delvis av samma anledning, är fransk polis ökänd för att ta till hård konfrontation vilket inte sällan resulterar i övervåld.
De så kallade Gula västarnas protestaktioner samlade miljontals människor åren före pandemin. De pågick längre och var förvisso inga upplopp av det slag vi har sett de senaste veckorna, men urartade också i en del fall till våldsamma konfrontationer med polisen med många skadade som följd.
Acceptansen för våld och att ”ta till gatan” är helt enkelt högre i Frankrike än i många andra länder. Det franska vänsterpartiet – La France Insoumise – har exempelvis fått kritik för att inte tydligt ha tagit avstånd från de senaste veckornas våldsspiral – partiföreträdare anses snarare ha understött kravallerna (Le Monde 5/7).
Sådant ”intellektuellt stöd” till vad som ofta är ren kriminell förstörelse- och plundringslusta i jakt på en anledning har förstås betydelse. Merparten av dem som deltagit i kravallerna har varit ungdomar. Man kan säga att de drivs av frustration, men knappast av ideologi. Framför allt gör man hela ungdomsgenerationen en björntjänst om man visar konstlad förståelse för detta agerande.
Frankrike har i dag en större immigrantpopulation från Mellanöstern och Nordafrika än många andra länder – jämförbar till sin andel med Sverige. Upplopp i franska invandrartäta förorter – så kallade banlieues – är dock ingen ny företeelse. De har förekommit åtminstone sedan 1970-talet. Franska staten har likt den svenska plöjt ned mångmiljardbelopp för att försöka lyfta dessa områden. Resultatet har varit påvert. Kriminella grupperingar lockar rotlösa ungdomar med status, droger och pengar. Segregationen är som ristad i sten.
Det betyder inte att Frankrike är ett samhälle där invandrare inte har en chans att lyckas. Varje år klarar en tiondel av invånarna i dessa områden flytta till något bättre. Den sociala mobiliteten för fransmän med invandrarbakgrund är faktiskt relativt hög (BBC 3/7). På individnivå tar sig människor ur misär och arbetslöshet. Det är de utsatta områdena som står still.
Slutsatsen man kan dra är att offer- och revolutionsromantik knappast är den bästa linsen för att förstå de senaste veckornas händelser. Gängkriminella miljöer blir inte politiska demonstranter för att de vänder sig mot staten. Men slutsatsen måste också vara att ”hårdare tag” från samhällets och polisens sida alltid måste kombineras med att ge människor en chans till ett bättre liv.
Man bör komma ihåg att polisen inte har någon lätt uppgift. Franska poliser dödas och skadas i tjänst årligen i konfrontationer med förortsgäng – att polisen på grund av missförstånd eller förhastade beslut dödar oskyldiga eller småbrottslingar händer också med jämna mellanrum.
Det svenska tillståndet, med rekord i dödliga skjutningar bland gängkriminella visar samtidigt att det inte finns någon ”snäll lösning” på problemet – även om polisen självfallet inte ska ägna sig åt diskriminering. Svensk polis bristande befogenheter i kombination med låga straff har snarast bidragit till att kriminaliteten vuxit till sig.
Polisen kan dock aldrig ensam lösa problem med segregation, utanförskap och negativa sociala spiraler. Människor kan ha det fattigt, men de måste ha ett hopp om en bättre framtid om de destruktiva krafterna ska kunna motarbetas.
