Thomas Gür utgår i sin gästkrönika i Göteborgs-Posten 21/10 från att extrem fattigdom är normaltillståndet i världen och välstånd ett undantag som är få förunnat. Detta visar inte bara en dyster syn på omvärlden utan är också fel.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi haft så låga nivåer av extrem fattigdom. Sedan 1990 har antalet människor som lever i extrem fattigdom enligt Världsbanken minskat från knappt 2 miljarder till cirka 690 miljoner fattiga 2017 – från mer än var tredje till mindre än var tionde människa. Även om vi nu riskerar att 100 miljoner människor faller ner i fattigdom i sviterna av coronapandemin, visar den längre trenden en överväldigande positiv utveckling.
Sida arbetar på uppdrag av regeringen, och hanterar ungefär hälften av Sveriges biståndsbudget. Som FN:s generalsekreterare sagt: ”vi är den första generationen som kan utrota extrem fattigdom, och den sista som kan hindra klimatförändringar”.
Det är inte enbart biståndet som förväntas lyfta länder ur fattigdom. Världens sammanlagda bistånd motsvarar bara en tredjedel av de remitteringar som migranter skickar tillbaka till sina familjer i hemlandet, och biståndet är betydligt lägre jämfört med de privata kapitalflödena till låg- och medelinkomstländer.
I stället har biståndet en unik roll att katalysera utveckling som gynnar de fattiga: stärka institutioner som bygger samhället och skapa förutsättningar så att en inkluderande och hållbar utveckling kan komma till stånd, som vi skriver i vår årsrapport.
Ekonomisk utveckling sker inte i vakuum utan skapas av människor som producerar, handlar och interagerar med varandra. Sida ser människor som lever i fattigdom som ekonomiska aktörer som bidrar till, deltar i, och drar nytta av hållbar ekonomisk utveckling. Vår uppgift är att verka för att alla människor kan delta på lika villkor och göra det möjligt för dem att lyfta sig själva och sina familjer ut ur fattigdom
Carin Jämtin
Generaldirektör Sida
***
Thomas Gür svarar:
Sidas generaldirektör hade inte behövt skriva så långt för att bemöta tesen i min artikel om att det svenska utvecklingsbiståndet inte kan visa på ett enda land som det bidragit till, att lyfta från fattigdom eller från diktatur till demokrati.
Hon hade bara behövt skriva:
”Studie XX har belagt utan någon som helst tveksamhet att Sverige bistånd till landet YY har gett ett avgörande bidrag till att det landet gått från fattigdom till välstånd” (eller ”från diktatur till demokrati.”
Men det har hon inte gjort eftersom det inte finns något sådant exempel.
Istället ägnar Jämtin utrymme till att osant referera att jag skulle anse att ”extrem fattigdom är normaltillståndet i världen och välstånd ett undantag som är få förunnat”.
I själva verket skrev jag att grundfrågan inte är hur fattigdom skall bekämpas, utan hur rikedom skapas: ”Men vilken grundläggande lärobok som helst i ekonomisk historia påvisar tvärtom att den avgörande frågan är hur välstånd uppstår, då fattigdom har varit mänsklighetens normaltillstånd under större delen av dess historia.”