Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Stalins födelsedag firas i Moskva. Bild: Pavel Golovkin

Replik: "Att varje diskussion om Sovjetunionen är pestsmittad om föreläsaren är kommunist, tillhör inte en liberal, utan en inkvisitorisk tradition"

Författaren och tidigare partiledaren för Kommunistiska partiet Anders Carlsson svarar Adam Cwejman.
Det här är en replik på en ledartext. Åsikterna är skribentens egna.

I GP 10 oktober ondgör sig Adam Cwejman över att Vänsterpartiet i Göteborg inbjudit en ”stalinist” till en föreläsning om Sovjetunionen. Jag är den föregivna stalinisten och jag kan glädja Cwejman med att föreläsningen avbokades innan han publicerade sin krönika – på order uppifrån.

Jonas Sjöstedt och Aron Etzler är lika vettskrämda för kommunister som GP:s ledarsida.

Turerna kring den inställda föreläsningen lämnar jag till V i Göteborg att redogöra för. Men eftersom Cwejam stämplar mig som ”historierevisionist” är ett svar från mig på sin plats.

I februari utkom ”Resa in i det okända”, en bok om 730 sidor, som följer Sovjetunionen från moderlivet i Tsar-Ryssland till graven i dagens kapitalistiska Ryssland. Källmaterialet består primärt av ny arkivforskning, utförd av forskare på västerländska universitet. Den som inte räds vetenskaplig forskning behöver därför inte vara rädd för mig.

Hade Cwejman gjort sig besväret att läsa boken, innan han utlåter sig om den, hade han upptäckt att jag inte lägger historien till rätta. Boken är tvärtom en naken skildring av de svårigheter som den ryska revolutionen hade att tampas med och av de fel och brister som följer av varje försök att stöpa om ett samhälle i grunden. Revolutioner är inga tebjudningar.

Cwejman må finna det stötande att jag reviderar den tillrättalagda historieskrivning han själva representerar. Men läser han boken skall han se att jag också reviderar den lika tillrättalagda sovjetiska historieskrivningen. Sovjetunionens historia är mer komplex än vad dessa båda traditioner framställer den som.

Boken är inte skriven för en exklusiv kommunistisk publik. Tvärtom menar jag att det första trevande försöket att bygga en socialistisk samhällsordning bör vara ett studieobjekt för alla som vill socialism, oavsett vilken etikett man sätter på den,

Därför tackade jag ja till inbjudan från Vänsterpartiet i Göteborg. Det hade varit spännande att diskutera erfarenheterna från de sovjetiska samhällsbygget med socialister ur en annan politisk tradition än min egen.

Att ett sådant samtal skulle vara otillbörligt, att varje diskussion om Sovjetunionen är pestsmittad om föreläsaren är kommunist, tillhör inte en liberal, utan en inkvisitorisk tradition.

Trångsyntheten får Adam Cwejman stå för. Själv är jag glad över att det finns vänsterpartister med öppna sinnen. Jag hoppas att vi skall finna ett alternativt forum för vårt inställda samtal.

Adam Cwejman svarar:

Det står Anders Carlsson fritt att skriva böcker om precis vad han vill. Likaså att få dessa publicerade och diskutera dem med den publik som önskar lyssna. Min poäng är inte att något bör vara förbjudet.

Min text handlar om huruvida det är lämpligt att Vänsterpartiet överhuvudtaget har samröre med en riktning inom socialismen som de, bitvis mycket halvhjärtat, ägnat ett par decennier att skapa avstånd till.

Det är ingen hemlighet att den socialistiska inriktning som Carlsson förfäktar, eller hans syn på Sovjetunionen, Stalin och revolutionen 1917 står för en riktning som Vänsterpartiet, med all rätta, deklarerat hör till en odemokratisk och auktoritär strömning inom socialismen.

Att Vänsterpartiet som en del av sina kongressförberedelser använder sig av Carlssons perspektiv på Sovjetunionen är därför anmärkningsvärt. Det finns inget "inkvistoriskt" över detta konstaterande.

Det hela är en fråga om vad själva riksdagspartiet V önskar ha samröre med och därmed vilken signal de skickar utåt rörande den för partiet nödvändiga uppgörelsen med sin egen historia. Det finns givetvis inget att invända mot att Carlsson presenterar boken för och diskuterar med vänsterpartister i ett sammanhang som inte arrangeras av partiet.

Vad gäller min syn på 1900-talets historia så är den varken tillrättalagd eller trångsynt. Mängden verk om den oerhörda mänskliga katastrof som revolutionen och Sovjetunionen gav upphov är omfattande och detaljerad.

Lika lite som jag har något att invända mot att förintelserevisionistiska böcker skrivs och diskuteras har jag något emot att revisionistiska böcker gällande Sovjetunionens brott skrivs och diskuteras. Men jag behöver faktiskt inte tycka om att de omhuldas och tillgängliggörs av våra riksdagspartier.