Hönan Attila. Järnladyn. Tillmälen alltför brutala för att vara rättvisande, men Margaret Thatcher var ändå ganska nöjd. Mediebilden satte respekt i motståndarna.
Dessutom lät det coolt i unga, lättimponerade fans öron – som mina.
Det är lätt att glömma. Men järnladyn var på flera sätt 1980-talets Barack Obama. Hon blev premiärminister på löften om förändring, dessutom den första kvinnliga i det traditionsbundna Storbritannien.
Eftertankens kranka blekhet må ha hunnit kasta ett mindre smickrande ljus över en del av Thatchers politik. Men hon förblir likväl en kvinnlig förebild. Som ung småbarnsmor lyckades Margaret Thatcher inte bara avlägga en andra examen i juridik, vid sidan av den i kemi hon hade. Mot många odds lyckades hon också bli parlamentsledamot.
I sina memoarer beskriver hon hur många i partiet öppet ifrågasatte hur hon skulle få ihop moderskap och familjeliv med en krävande politisk post.
– Jag blev sårad och besviken. Det var en attack inte bara mot mig som kandidat utan också som kvinna och mor. Men jag vägrade låta mig avskräckas, skriver hon.
Detta var i slutet av femtiotalet. Men trots alla landvinningar på jämlikhetsfronten är sådana frågor vanliga än idag. Eller hur, Birgitta Ohlsson? Detta trots att lösningar finns, för dem som är beredda att offra tid med barnen för karriären. Margaret Thatcher hann sällan natta sina tvillingar. Men hon kunde förverkliga sin dröm och fick ihop familjepusslet med hjälp av en nanny, samt annan hjälp i hushållet. Alltså den sortens tjänster alliansregeringen möjliggjort för fler att köpa –med Rut-avdragets hjälp.
Så skall en slipsten dras, om man vill underlätta för fler kvinnor att göra karriär. Att inte Mona Sahlin fattar det.
