Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Regeringsfrågan var redan avgjord

I två nya dokumentärer skildras den turbulenta tiden i svensk politik efter valet i fjol. När nu korten ligger på bordet är det uppenbart att regeringsfrågan avgjordes långt dessförinnan.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Alla som någon gång blivit bedragna vet hur det känns. I efterhand finns många tecken som tillsammans pekar ut vad som försiggått. Hur en inre förändring föregått en yttre. Det är samma mekanismer som styr förändringar i politiken.

I dagarna har två dokumentärer om den utdragna regeringsbildningen haft premiär. Den ena, ”Maktkampen”, är gjord av SVT och den andra, ”Regeringsbildningen – om svek, fika och Alliansens död”, av SR. Båda välgjorda och initierade samtidsdokument som fångar de historiska dagar som förändrade svensk politik.

Efter att ha tagit del av bägge dessa dokumentärer är det uppenbart att regeringsfrågan inte hade kunnat lösas på annat vis än vad som blev fallet, att den så att säga var avgjord på förhand. Att tecken på otrohet mot alliansgemenskapen, inom Alliansen, länge förekommit.

Socialdemokraterna har i decennier lyft fram borgerlighetens oförmåga att ena sig, att framstå som regeringsdugliga. Utan en enig opposition kunde Socialdemokraterna abonnera på makten val efter val, med några få undantag. Allianssamarbetet tillkom i syfte att bryta denna socialdemokratiska makthegemoni och visa att borgerligheten visst kunde utmana och, än viktigare, behålla makten.

När Alliansen bildades i augusti år 2004 dominerades de politiska debatterna fortfarande i hög utsträckning av den traditionella höger-vänsterskalan. Värdegemenskapen, inte minst i ekonomiska frågor, synen på staten och individen, var stor liksom viljan att få omsätta visionerna i praktisk politik.

De fyra partierna ville något, till skillnad från det regeringströtta Socialdemokraterna som mest förvaltade makten. Alliansen vann valet år 2006 och fick egen majoritet, framgången var ett faktum.

15 år senare är Alliansen död. Många har frågat sig hur inte minst Centerpartiet, en tidigare så varm anhängare av den borgerliga gemenskapen, kunde lämna Alliansen för att agera stödhjul åt Stefan Löfven (S). För att bättre förstå vad som vid första anblick framstår som obegripligt måste man förstå den förändring som skett inom partiet under de senaste åren, alltså hur en inre förändring föregått en yttre.

År 1999 introducerade den internationella forskningsgruppen CHES en ny politisk skala, GAL-TAN, som skulle ses som ett komplement till den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grönt, alternativt, libertariansk i form av maximal självständighet och valfrihet. TAN står för traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Det finns all anledning att förhålla sig något skeptisk till denna skala, som skämtsamt kommit att kallas för GOD-OND skalan, då den förenklar verkligheten så till den grad att det nästan blir parodiskt. Att gröna partier skulle vara mer frihetliga per definition stämmer illa på exempelvis Miljöpartiet som inte drar sig för sådant som långtgående social ingenjörskonst, helt i strid med allt vad frihet betyder.

Därutöver finns det gott om partier som värnar traditionella värderingar utan att för den sakens skull hänge sig åt någon auktoritär nationalism, liksom det går alldeles utmärkt att förstå nationalismens betydelse för sådant som välfärd och demokrati utan att per automatik ha auktoritära böjelser.

Med detta sagt om GAL-TAN skalan kunde CHES i fjol visa att just Centerpartiet är det svenska parti som gjort den tydligaste rörelsen på skalan under åren 1999-2017, från att ha legat mellan KD och M till att närma sig V och MP (Ekot 5/4-2018).

Givet denna uppseendeväckande förflyttning är det inte så konstigt att C agerade som man gjorde. Det gamla bondepartiet behövde en ny fiende i en tid då det råder relativt små skillnader mellan partierna i ekonomiska frågor. Därutöver har de väljare som partiet attraherar det så gott ställt att den ekonomiska politiken i mångt och mycket spelat ut sin roll. Socialdemokraterna kunde inte längre utmålas som ”illa” nog, en ny fiende behövdes. SD blev, med sina rötter, därmed den perfekta antagonisten att spegla sig i; ju mer avstånd man tog från det onda TAN-partiet desto godare kunde man själv framstå på sin GAL-kant.

Av de bägge aktuella dokumentärerna om regeringsbildningen som förändrade den politiska kartan kan man få intrycket av att Alliansen dog nyligen som en följd av att Centerpartiet och Liberalerna röstade ner sin egen statsministerkandidat och därefter släppte igenom Stefan Löfven (S). Egentligen dog Alliansen i samma sekund som Fredrik Reinfeldt försommaren år 2013, i syfte att utestänga SD från makt, deklarerade att de rödgröna skulle få bilda regeringen om Alliansen blev mindre.

Då såddes ett frö inom vänstern; Enligt Reinfeldt-doktrinen är det viktigare att SD inte får inflytande än att Alliansen styr Sverige. Ergo: Enda garanten för det är att Socialdemokraterna alltid regerar. Denna doktrin kom senare att manifesteras i Decemberöverenskommelsen, och när den föll, i att bägge blocken förhöll sig som om den fortfarande gällde. När C och L inte ville sänka regeringen ens under Transportstyrelseskandalen var frågan egentligen avgjord. I det läget borde M och KD gått fram som ett eget alternativ i valet 2018. En opposition som inte vill opponera utgör nämligen inget hot mot regeringen.

Givet detta kan man fråga sig varför regeringsbildningen tog sådan tid? Såhär i efterhand, med korten på bordet, är det tydligt att den borgerliga romansen inte hade förutsättningar att bestå så länge Reinfeldt-doktrinen tilläts vägleda. Lärdomen är enkel: om man inte är överens om hur man ska ta och behålla makten spelar det ingen roll hur värderingsmässigt samstämda man är. Så länge de borgerliga partierna inte enas i regeringsfrågan, och under förutsättning att inget dramatiskt skifte sker opinionsmässigt, kommer Socialdemokraterna att styra Sverige. Sådan är spelplanen inför valet år 2022.