Det finns delar i regeringens migrationspolitik jag har lite svårt att förstå. I ord tävlar man om att vara det parti som säger att man stramar åt migrationen mest, samtidigt som utfallet visar sig vara något helt annat.
En socialdemokratisk minister slår sig för bröstet och säger till Expressen att: ”Sverige inte längre fungerar som en magnet för flyktingar” och att vi numera har ”en av de stramaste flyktinglagstiftningarna i Europa”.
Det finns tre orsaker till att det är svårt att förstå att ministern skryter om det. För det första: Man har kallat det parti som länge förordat de stramaste flyktinglagstiftningarna för rasister, delvis på grund av just den orsaken. För det andra: Den politik man går i opposition mot är till stor del ens egen. För det tredje: Man måste vara påtagligt innovativ i sin tolkning för att få det att stämma.
Samma S-minister följer sedan upp i Ekots lördagsintervju och lyfter stolt fram: ”Den stramaste migrationspolitiken på 40 år”. Det är lite svårt att förstå hur ministern kommit fram till det.
Men sen kommer det som jag har riktigt svårt att förstå. Varför riskerar regeringen bruna stänk i det tidigare rödgröna, numera vackert klarröda? Då måste regeringen verkligen vara övertygande och snabbt agera. För varför låta som SD om man ska agera som MP när man representerar S?
LÄS MER: Migrationen till Sverige fortfarande för hög
Regeringens politik har varit verbalt tydlig de senaste fem åren. Vi tar numera hänsyn till volym. Sverige måste ta emot färre, välfärden håller inte. Om det påståendet kan man hålla med om eller inte. Men om vi lägger bort tyckande och värderingar och fokuserar på utfall: Om vi har den stramaste migrationspolitiken på 40 år, borde vi rimligen inte bevilja färre uppehållstillstånd i relation till tidigare år då?
2015 var året då vi tog emot 162 788 asylsökanden. Det motsvarar nästan antalet invånare i min barndoms Uppsala. 2016 skulle regeringens utlovade ”åtstramning” börja gälla.
2018 har regeringen haft två år på sig att gå från ord till handling. Jag bor i Norrtälje. Det är en fin stad. 2018 beviljades 133 015 uppehållstillstånd, det är närmare åtta Norrtälje i folkmängd.
Jag befinner mig nu i Visby. 2019 beviljades 117 913 uppehållstillstånd. Det motsvarar nästan fem Visby i folkmängd. 2020 och 2021 var pandemiår, ändå beviljades ytterligare sju och ett halvt Visby i folkmängd (184 612). Totalt sedan vi enligt regeringen stramade åt migrationen så har vi tagit emot hela 29 Visby.
Nu, valåret 2022, går vi mot rekord gällande beviljade uppehållstillstånd: 86 685. Håller utvecklingen i sig välkomnar vi ytterligare drygt sju Visby i folkmängd. Ministern sa att vi nu har den stramaste migrationspolitiken på 40 år, men sett till första halvåret så har vi aldrig någonsin, inte på 40 år och inte på 100 år beviljat så många uppehållstillstånd.
Det utfallet har jag svårt att förstå. Varför säger man en sak om man bevisligen gör något helt annat? Språket radikaliseras, politiken anpassas utåt, men i praktiken kör regeringen vidare i samma spår. Det kan förnekas, men siffrorna talar sitt tydliga språk. Vissa saker kan man inte prata bort. Det verkar våra styrande ha svårt att förstå.
LÄS MER: Har bilden av migrationen något med verkligheten att göra?
