Med regeringens hantering av corona-krisen har än en gång den amerikanske filosofen George Santayanas maxim bekräftats att de som inte kommer ihåg det förgångna är dömda att upprepa det.
Den pågående corona-bekämpningen är regeringens Löfvens andra eldprov. Det första var migrationskrisen under 2015 då vi fick se statsminister Löfven i april månad det året framhålla att det inte fanns något tak eller övre gräns för hur många flyktingar som Sverige kunde ta emot, och i september samma år framhålla att hans Europa inte byggde murar. Men när inflödestakten gick upp till 10 000 personer per vecka den hösten, blev det omöjligt att leva upp till dessa föreställningar, och regeringen fick backa under förnedrande former.
Åren efter utvärderades detta skeende i ”Utredningen om migrationsmottagandet 2015” och resultatet, SOU 2017:12, överlämnades till regeringen genom statsrådet Anders Ygeman. En slutsats i rapporten var att: ”Regeringskansliet insåg ändå inte tidigare än någon annan att antalet människor på flykt skulle öka betydligt”.
I en förskönande omskrivning påpekar utredningen att det visserligen fanns erfarenhet att agera på osäker information, sedan tidigare, men att detta försummades: ”Om den tidiga information som fanns hade uppmärksammats och använts även om den inte på något sätt var fullständig eller analyserad hade det kunnat öka beredskapen inför den kommande händelseutvecklingen.”
Rapporten framhåller att varken MSB, polisen, Migrationsverket eller regeringen förmådde att se vad som höll på att inträffa, men att det likväl också måste ”finnas en beredskap för att ta in annan och kanske ännu osäker information och använda den”.
Rapportens näst sista mening är en inlindad kritik som i sak understryker hur illa den krisen hanterades, då utredningen påpekar att den ansvarsprincip som myndigheter ska arbeta efter ”ger utrymme för ett mer handlingsinriktat förhållningssätt som ger möjlighet att agera tidigare och skapa bättre beredskap och förutsättningar för att hantera en situation som man inte vet hur den kommer att utvecklas.” Läst med negation, betyder det att regeringen inte var handlingsinriktad, inte agerade tidigt för att skapa bättre beredskap för att hantera en situation som var osäker.
Avslutningen är ändå professionellt hoppfylld: ”Hösten 2015 innebar att regeringen och myndigheterna fick erfarenheter av att på ett strukturerat sätt samla information, analysera och genomföra åtgärder. Det innebär att det finns en större erfarenhet inför oväntade händelser i framtiden.
Hur det gick med den saken, ser vi i dag i realtid med en dödlighet i covid-19 som proportionellt är bland de fyra-fem högsta i världen bland jämförbara länder (San Marino och Andorra undantagna), med resultatet att våra nordiska grannar fortsätter hålla gränserna stängda för svenskar.
Det än mer graverande är att det är samma regering och samma regeringsmedlemmar som apostroferades i utredningen om migrationskrisen hösten 2015, som hanterar corona-krisen våren 2020. Till och med statsrådet Ygeman återfinns i persongalleriet.
Sålunda kan vi komplettera Santayana med G W F Hegel: ”Det erfarenheten och historien lär oss är att folken och regeringarna aldrig har lärt något av historien …”
