Det var inte särskilt överraskande att Magdalena Andersson (S) tog varje tillfälle att nämna det krisande läget inom vården i onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Svensk sjukvård har drabbats av akuta ekonomiska problem. Enligt en sammanställning från DN kommer 5300 tjänster försvinna från landets sjukhus i år. Anställningsstopp har införts i ett flertal regioner, vilket pressar en redan sönderstressad personal ytterligare och förlänger vårdköerna (DN 16/1).
Exempelvis har det uppmärksammats stort att Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg måste göra sig av med hela 2 000 tjänster (totalt jobbar där 17 000 personer). Sparbetinget på Göteborgs största sjukhus motsvarar nästan 40 procent av neddragningarna på riksnivå – en oproportionerligt stor andel. Siffran 2000 ska förvisso tas med en nypa salt.
Enligt sjukhusdirektören på Sahlgrenska, Boubou Hallberg, rör det sig om en omräkning av ett sparbeting 1,7 miljarder kronor. Han menar att besparingen delvis kan genomföras genom att förbättra effektiviteten, däribland det länge kända problemet att mycket vård sker på sjukhusen som skulle kunna utföras billigare i primärvården. Patienterna måste fås att söka sig till rätt ställe, och inte i första hand till akuten (GP 22/12).
Det är lätt att hålla med. Vården har länge dragits med ökande kostnader, svällande administration och resursbrist. Men de akuta problemen härrör från förra årets starka inflation med sammanhängande kostnadshöjningar. Det mesta tyder på att regeringen underskattat hur hårt inflationen skulle slå mot sjukvården. Här bör man tänka om. Sjukvården tillhör välfärdens kärnverksamhet. Det blev om inte annat uppenbart under coronapandemin – en händelse som i sig ökat belastningen då vården tvingades skjuta fram flera behandlingsinsatser. Tyvärr får man konstatera att det är dyrare att rätta till detta i efterhand än om regeringen varit mer förutseende. Neddragningarna får konsekvenser i detta nu, med patienter som får vänta på operation eller skickas hem i förtid från sjukhusen.
Med det sagt är vårdens huvudproblem strukturella. Sverige till hör trots allt de länder i Europa som satsar mest på sjukvården (Svd 13/3 2022). Resurserna används dock inte optimalt. Kvalitet och behandlingar har inte ökat i samma takt som pengar skjutits till. Problemen är desamma som i många delar av offentlig sektor: ineffektiv styrning, en administration som växer snabbare än markpersonalen trots att den senare försetts med ökad dokumentationsbörda. Dit hör också en ekonomisk ersättningsmodell som inte tar hänsyn till långsiktiga resultat. Sedan har vården sina speciella utmaningar i bristande samordning mellan regionerna – exempelvis för specialistsjukvård och IT-lösningar – och en teknisk-medicinsk utveckling som är mer kostnadsdrivande än på många andra områden.
Regionpolitiken för samtidigt en tillvaro i skymundan av kommun och riksdag. Den uppmärksammas främst när det är kris, som när politikerna vill lägga ned något lokalt sjukhus.
Att reformera byråkrati är notoriskt svårt utan ett starkt politiskt ledarskap. Sahlgrenska har till exempel dragits med underskott i många år. Motståndet mot att ändra på organisationsstrukturen är inte sällan stort både hos förvaltning och profession, även när det finns ett rimligt behov av reformer för att använda resurserna bättre.
Ett svagt politiskt styre i Västra Götalandsregionen är med andra ord en del av problemet. Precis som i Göteborgs kommun styr de rödgröna i minoritet, utan något egentligt formaliserat samarbete med Centerpartiet. Det kan jämföras med Region Stockholm där Centern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet styr tillsammans och har ett formaliserat samarbete med Vänsterpartiet och därmed majoritet.
Stockholms regionstyre har också höjt skatten med 30 öre inför 2024 för att dämpa nedskärningarna. Det kan man förstås ha olika åsikter om. Höjda regionala skatter är en sämre lösning än att regeringen skjuter till mer pengar. Men det är i varje fall tydligt för väljarna vem som bestämmer i Stockholm när styret har ett eget mandat och kan ta ansvar även för svåra beslut.
Men regeringen kan inte skylla på regionerna, i varje fall inte om den vill bli omvald. Hela den svenska välfärdssektorn – och i synnerhet vård och omsorg – står inför svåra utmaningar de kommande åren. Arbetsmiljön är helt enkelt för dålig för att rekrytera tillräckligt med personal. Samtidigt ökar antalet vårdkrävande äldre. I ett rikt land som Sverige förväntar sig medborgarna att god sjukvård ska finnas till hands när man behöver den. Man vill inte möta utbränd personal i en dysfunktionell och hårt trimmad organisation. Regeringen har underskattat sprängkraften i den här frågan och bör senast i vårbudgeten, helst tidigare, rätta till sitt misstag.
