Nyligen genomförde den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) en aktion i samband med den judiska högtiden Jom kippur. Bland annat klistrades antisemitiska affischer upp i närheten av synagogan i Norrköping. Polisens passivitet i samband med detta har med rätta kritiserats av Svenska kommittén mot antisemitism (DN 1/10).
NMR hymlar inte med vad de står för. De ser sig som direkta arvtagare till den tyska nationalsocialismen under Hitler. De angriper explicit judar som folkgrupp. Att deras trakasserier inte har något med religionskritik eller annan intellektuell verksamhet att göra är rätt uppenbart.
Frågan hur samhället ska förhålla sig till extremister är svår. I ena vågskålen står yttrandefriheten, och den ska väga tungt i ett fritt samhälle. I den andra vågskålen står samhällets ansvar att skydda sina medborgare mot trakasserier och implicita hot om våld. Ytterst har också demokratin rätt att skydda sig mot organisationer som vill störta demokratin i gruset – vilket NMR är öppna med att de vill göra.
Justitieminister Morgan Johansson har nu uttalat sig i Jerusalem Post (5/10) att han kan tänka sig att förbjuda medlemskap i NMR. Det är en principiellt försvarbar hållning då demokratin har rätt till självförsvar. NMR må vara en sekt idag. Men omständigheterna kan ändras. Auktoritära metoder kan vara legitima för att stoppa en ännu mer auktoritär utveckling. Flera av riksdagens partier förespråkar också ett förbud. I Tyskland har författningsdomstolen möjlighet att förbjuda organisationer som hotar den demokratiska statsordningen. Finlands högsta domstol slog i slutet av september fast det finländska förbudet mot organisationen.
Den svenska regeringen har dock valt en väg som det finns anledning att vara mycket kritisk till. Den vill göra det lätt för sig genom att utnyttja ett kryphål i nuvarande grundlag istället för att förankra förbudet i en tydlig grundlagsändring. Detta genom att rikta förbudet mot ”rasistiska organisationer” istället för våldsinriktade organisationer eller organisationer som hotar det demokratiska statsskicket. Det förstnämnda kräver formellt ingen grundlagsändring eftersom Regeringsformen tillåter att föreningsfriheten begränsas för verksamhet som "innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande". Regeringen har också tillsatt en kommitté som ska presentera förslag i frågan i februari. Men kommittén får enligt direktivet inte föreslå en grundlagsändring. Det är ogenomtänkt av flera skäl och det är knappast ett olycksfall i arbetet.
Att förbjuda politiska organisationer är alltid ett allvarligt ingrepp och ett sådant beslut bör vara väl förankrat i riksdagen. Det finns en riksdagsmajoritet för att förbjuda NMR om det går att göra på ett verkningsfullt sätt. Moderaterna och SD vill dessutom att förbudet omfattar alla våldsbejakande organisationer, vilket på många sätt är en rimligare hållning. Det är i grunden det extremistiska våldet och hotet om våld som är ett problem oavsett vem som utför det.
Regeringen skapar här en onödig konflikt, vilket väcker misstanken att regeringen främst är intresserad av att vilja framstå som ”antirasistisk” och bara använder NMR som ett politiskt slagträ. Andra våldsamma extremgrupper, som jihadister och vänsterautonoma – som inte sällan också har antisemitism på agendan – skulle lätt kunna slinka igenom en lagstiftning baserad på "rasistiska organisationer" vilket undergräver lagstiftningens legitimitet. Regeringen väljer i praktiken att fokusera på vem som utgör förövare istället för att på att effektivast möjliga sätt skydda offren. Det är fel utgångspunkt.
Ett förbud mot rasistiska organisationer blir också godtyckligt eftersom det fokuserar på idéinnehåll och motiv istället för handlingar och hot. Det är svårt att dra gränsen för vad som är en rasistisk organisation. I praktiken innebär en sådan lag att de organisationer som inte förbjuds får ett slags ”grönt kort” att de inte är rasistiska. Rasism i vardagen kan de flesta känna igen intuitivt. Men rasism som politiskt begrepp är något som kommit att bli omstritt. Med tanke på att hur begreppet blivit ett slagträ i den inrikespolitiska debatten vore det därför olyckligt att basera ett organisationsförbud på det. Rasism är dessutom ett problem som finns i många delar av samhället och inte är begränsat till särskilda organisationer.
Problemet med rasismbegreppets mångtydighet är egentligen bara ett exempel de problem som alltid uppstår när juridik ska baseras på idéinnehåll istället för handlingar. Det ger lagstiftningen en ideologisk slagsida. Ett förbud mot våldsinriktade organisationer är betydligt bättre ur juridisk synvinkel. Det avgörande då är om en organisation innehar våldskapacitet, och om den direkt eller indirekt använder sin våldskapacitet till att skrämma enskilda eller påverka politiska beslut.
Detta begriper förstås regeringen och Morgan Johansson. Att regeringen ändå inte bemödar sig om att angripa den här frågan på ett konstruktivt sätt och i samförstånd med oppositionen gör att dess agerande framstår som lättvindigt och opportunistiskt – det vill säga att den söker konflikt – snarare än ett uttryck för en seriös vilja att bekämpa den organiserade nazismen. Det är faktiskt beklämmande.
