Det hade nog varit behagligare både att läsa och att skriva en lite småputtrig julkrönika, med fromma förhoppningar om det nya året, än den kria som jag nu sätter mig att författa. Men det är svårt att ta sig förbi pandemins sorgligheter. Nära 8 000 människor med konstaterad Covid-19 har dött i Sverige, de allra flesta äldre. Det är ett misslyckande, ett haveri och framför allt en tragedi. Sverige har misslyckats med det som alla var ense om var det viktigaste - att skydda de äldre och sköra.
Och det fortsätter. November i år var den dödligaste november på 100 år. Smittspridningen är fortsatt hög och stigande. De dagliga dödstalen ligger ofta över 100 personer. De senaste två veckorna har över 500 människor avlidit med covid-19. Det är fler än i Norge och Finland sedan pandemin bröt ut. Enligt FHM:s senaste statistik var 7 119 av de 7 983, 9 av 10, döda i covid-19 i Sverige över 70 år. En stor del av dem bodde på särskilda boenden för äldre eller hade hemtjänst - de var föremål för det vi kallar äldreomsorg. Slår man upp ordet omsorg så finner man synonymer som vård, skötsel, omtanke, uppmärksamhet, hänsynstagande, noggrannhet och samvetsgrannhet - ord som rimligen borde prägla hur äldre behandlas i samhället. Det är sedan länge känt att verkligheten ser annorlunda ut. Den senaste tiden har vi fått svart på vitt:
För tre veckor sedan presenterade Inspektionen för vård och omsorg, IVO, en rapport. I den konstaterades "allvarliga brister hos regionerna vad gäller medicinsk vård och behandling av personer på särskilda boenden för äldre under covid-pandemin."
Och i tisdags kom den första delrapporten från den coronakommission som regeringen tillsatte i somras, efter krav från oppositionen. Det är en svidande vidräkning med den svenska äldreomsorgen.
Kommissionens ordförande Mats Melin, tidigare ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen, dessförinnan chefs-JO, var förödande tydlig när han presenterade kommissionens rapport:
"Den del av den svenska strategin som gick ut på att skydda de äldre har misslyckats. På annat sätt kan man inte betrakta det förhållandet att så många har avlidit med covid-19. Kommissionen konstaterar att äldreomsorgen har strukturella brister, alltså dess institutioner och uppbyggnad, på ett sätt som gör att dessa brister lämnade verksamheten oförberedd på det som skulle komma med pandemin."
Kommissionen konstaterade också:
* att åtgärder och beslut var sena och otillräckliga.
* att ansvaret delas av myndigheter, regioner, kommuner och privata utförare när det gäller villkoren i äldreomsorgen.
* att regeringen styr riket. Därför vilar det yttersta ansvaret på denna regering och tidigare regeringar som känt till bristerna.
* att Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen omgående borde ha lagt mera vikt vid förhållandena på särskilda boenden.
Dessutom är det för få anställda inom äldreomsorgen, med för dålig anställningstrygghet, för många timanställda, för låg utbildningsnivå och för lite medicinsk kompetens, menar kommissionen.
En kritik som inte borde gå att komma runt. Trots det fortsätter olika inblandade att skylla i från sig, ingen vill ta ansvar och ingen kommer att tvingas avgå. Äldreomsorgen är i olika avseenden regeringens, expertmyndigheters, regionernas, kommunernas och privata vårdgivares ansvar - men när alla har ansvar, har ingen det!
Socialminister Lena Hallengren säger att hon inte tänker avgå, att Sverige inte är ensamt om problemen och att bristerna i äldreomsorgen bottnar i "decennier av försummelse" och lovar att tillsätta två utredningar som skall rätta till missförhållandena – inte särskilt övertygande!
Det råder ingen tvekan om att också tidigare regeringar bär ansvar för situationen. Men lika tveklöst är det regeringen Löfven som "styr riket" sedan oktober 2014. En regering som berömmer sig av att sätta välfärden först borde rimligen ha rättat till de avsevärda problemen inom äldreomsorgen långt tidigare.
Det senaste året har den svenska självbilden, ibland självbelåtenheten, fått sig rejäla knäckar. Integrationsmisslyckandet och segregationen som i sin tur skapar andra allvarliga problem. Våldet, skjutningarna och sprängningarna har nått oanade och farliga höjder. Och nu en dödlighet i pandemin som ligger långt, långt över våra nordiska grannländer och snarare i nivå med länder som Brasilien, USA, Storbritannien, Italien och Spanien. Vi erbjuds till och med hjälp från Norge och Finland.
Coronakrisen är givetvis allvarlig i sig men den har också naket avslöjat stora och allvarliga brister i hur vårt land är organiserat och leds. Det svider extra mycket för en nation som levt i föreställningen att vårt Sverige åtminstone är effektivt med en väl fungerande välfärd för alla.
Är då läget nattsvart? Alls inte! Trots våra problem ligger Sverige på sjätte plats på FN:s årliga lista över länders mänskliga utveckling, där man ser till ekonomiska fakta men också räknar in hälsovård, utbildning och klimatpåverkan. Men vill vi fortsätta att vara ett bra land att leva i för alla medborgare krävs probleminsikt, handlingskraft, förändringsbenägenhet, ärlighet och konsekvens.
Den sittande regeringen har inte visat ett övermått av dessa egenskaper. Trots det lär den nog sitta kvar. Vad vi emellertid kan hoppas på är att regeringen tar intryck av både verkligheten och kritiken och agerar snabbare och mer resolut än hittills – i avvaktan på en ny regering efter valet 2022.
Men än viktigare är det som med säkerhet kommer de allra närmaste dagarna, en välsignad julklapp i form av det rekordsnabbt framtagna vaccinet. Det kommer att rädda liv och det ger oss hopp om ett långt mycket bättre nytt år!
Så God Jul och Gott Nytt År - trots allt!
